Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GUDA gɯ3da2, v. -ade.
Etymologi
[sv. dial. guda; jfr ä. d. gude; till GUD; jfr AV-, FÖR-GUDA]
I. († utom i förb. GUDA UT) tr., motsv. GUD I: göra till gud; förguda. Schroderus Os. 1: 704 (1635). (Romarna) deificerade och gudade alla dygder, Troen, försichtigheten (osv.). Sylvius Mornay 384 (1674).
II. [anv. har möjl. utgått från en bet.: ofta ropa ”Gud”, åkalla Gud; jfr ”himla sig”, eg. ropa: (o) himmel, ”oja sig”, eg.: ropa: oj. Se GCederschiöld i SoS 1910, s. 225] refl., motsv. GUD II.
a) (†) i icke nedsättande mening: åkalla Gud, göra sin andakt; äv.: bliva from l. ”gudlig”. Then mannen .. hafwer och så raasat vthi sin vngdom, men när han giordes gammal, togh han sigh itt annat sinne, gudade han sigh. Phrygius MRosengren C 2 a (1608). JSwedberg (1702) hos Tottie Svedberg 2: 20. Weste (1807).
b) (starkt bygdemålsfärgat) ställa sig from l. ”andäktig” l. ”gudlig”; ”himla sig”. Hof DialVg. 140 (1772; angivet ss. snarast riksspråksord). Ett sällskap folk, som under hyckleri med religionen draga unga qvinnor till sig, sjunga psalmer med dem, läsa och guda sig. Almqvist Smar. 407 (1845). Schulthess (1885; med hänv. till himla sig).
Särsk. förb.: GUDA UT10 4. (starkt bygdemålsfärgat, i Skåne) styra ut (ngn) grant l. iögonfallande (eg. liksom en avguda- l. helgonbild), spöka ut; ofta refl. Att guda ut sig så der när man har en vuxen dotter! Benedictsson Skåne 84 (1884). Landsm. XIII. 10: 64 (1894).

 

Spalt G 1283 band 10, 1929

Webbansvarig