| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GUNÅDA gɯnå4da l. gu-.
(nästan bl. i folkligt spr.) dels med obj. (mig, oss osv.), dels utan obj., likvärdigt med en interjektion uttryckande klagan l. deltagande, vanligen liktydigt med: stackars jag, jag arme osv.; äv.: tyvärr (jfr GUNÅS). Aj! gunåda mig! Bremer FamH 2: 225 (1831; yttrat av ”Beata Hvardagslag”). Har .. er dotter dött? .. Nej, gunåda oss, det har hon icke. Almqvist TreFr. 1: 59 (1842; yttrat av en bondgumma). Anm. I folkspr. har uttr., då det står med obj., blivit likvärdigt med ett adj.: arm, eländig, olycklig l. dyl. o. antager ngn gg äv. komparation. Gunådaste mig, jag är alldeles olycklig. Almqvist Amor. 38 (1822, 1839; yttrat av en piga).
Spalt G 1372 band 10, 1929