Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GÄLDENÄR jäl1denä4r l. -æ4r, l. 30~2, äv. 40~1 (gä`ldenär Weste; jälldenä´r Dalin; jäl3de~næ2r l. 104 LoW (1911); gä´ldenär (akut; l. -nǟr) Östergren (1926)), m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. -er (GR 4: 2 (1527) osv.) ((†) -a Luk. 16: 5 (NT 1526), GR 6: 257 (1529); -ar Luk. 16: 5 (Bib. 1541); jfr Spegel (1712); -e (möjl. att uppfatta ss. pl. till GÄLDNER) GR 1: 44 (1523: gællenere), Därs. 24: 509 (1553: gellenere)); förr äv. GÄLDNER, m.; pl. =.
1) (utom i b numera företrädesvis i juridiskt spr.) person som är skyldig ngn pänningar; debitor; jfr SKULDENÄR. Osäkra, försumliga gäldenärer. GR 1: 44 (1523). Twå gellenära woro enom manne som them borghat hadhe, En war honom skyllug femhundradhe penninga, och then andre femtyo. Luk. 7: 41 (NT 1526). Borgenär äge .. söka, att gäldenärs egendom afträdas skall .., då gäldenär är för skuld rymd. SFS 1907, nr 36, s. 43. — jfr HUVUD-, MED-, VÄXEL-GÄLDENÄR. — särsk.
a) i ordspr. Man skal tagha suart salt aff onda gellenärer. SvOrds. B 5 a (1604); jfr: Aff ond gälldenär tager man swart Salt .. (dvs.) Det man kan fåå. Grubb 8 (1665). Man kräfwer och stundom en godh giäldenär. Grubb 509 (1665). En sträng borgenär är ofta en slät gäldenär. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (i sht i högre stil) bildl.; särsk.: person som står i tacksamhetsskuld till ngn. Ändoch wij alt jfrå moderliffuet äre Gudz gellenärer. LPetri 4Post. 15 a (1555). Ditt besvär, din godhet för mig göra mig .. till din eviga gäldenär. Tegnér (WB) 8: 514 (1837). Wikner Tank. 79 (1872).
2) (†) fordringsägare, borgenär. Wij förmanas (dvs. anmanas) så sterkelige aff wåre gäldenäre. GR 6: 117 (1529). Effter jagh so hortt aff mine geldener blifver kraftt. OxBr. 5: 92 (1616). Från Gäldenärers kraf, man frias någon gång. Bellman Gell. 87 (1793).
Spalt G 1587 band 10, 1929