| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GÖDSLA jöd3sla2, vard. äv. jöt3sla2, v. -ade; vbalsbst. -ANDE, -ING.
1) tillföra (åker osv.) gödsel; köra ut gödsel på (åker osv.); äv. abs.; ngn gg bildl. VRP 1648, s. 346. Den gödslade jorden bär en rikare vegetation än den ogödda. Berzelius i LAA 1813, s. 201. Man .. hade odlat förmycket säd, utan att gödsla tillräckligt. QLm. I. 1: 58 (1833). Akta ej för rof / Att gödsla sjelf de fält, der du skall berga! Rydberg Faust 64 (1876; bildl.). Hela fältet hade på hösten blifvit gödsladt med brunnen tång. TLandtm. 1897, s. 63. — jfr ASK-, GRÖN-, KALI-, KALK-, KONST-, TÅNG-, UPP-, URIN-, VINTER-, VÅR-, ÖVER-GÖDSLA m. fl. — särsk.
a) med saksubj., om gödselämne l. gödselkraft o. d. Juhlin-Dannfelt 142 (1886). Benmjölets gödslande verkan beror på dess innehåll af kväfve- och fosforsyrehaltiga ämnen. 2NF 2: 1362 (1904).
b) konkr. ss. vbalsbst. -ling: gödselmedel. I Japan och Kina utgöra de mänskliga exkrementerna så gott som den enda använda gödslingen. JordbrL 275 (1912).
2) (i sht landt.) rensa ut gödsel (ur stall l. ladugård), mocka. SD(L) 1898, nr 553, s. 2. Då ryktaren .. skulle börja gödsla i kostallet. Därs. 1902, nr 7, s. 2.
Spalt G 1672 band 10, 1929