| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GÖMMA jöm3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; o. GÖMME jöm3e2, n.; best. -et; pl. -en; förr äv. GÖM, n.
Anm. Gömma har den vidsträcktare användningen av de båda nu brukliga orden, gömme tillhör, då den fackspråkliga bet. 4 b undantages, mera det litterära o. poetiska språket.
1) (†) i uttr. taga (ngt) till gömma, taga i betraktande, beakta, uppmärksamma. Academiens bönder ähre här till beskonte med een deel vtlagor som alla andra vti landett moste vtgiöra; när man tager dett i acht och till göma, belöper dett sig öfwer 3000 dlr. Annerstedt UUH Bih. 2: 18 (i handl. fr. 1655).
2) (†) motsv. GÖMMA, v. 1: vård, omvårdnad; skötsel. Först tå skapte tu Adam, / I Paradijs ther satte tu han, / Och fick honom thet til göma. Clenod. 1633, s. H 6 a; jfr Ps. 1695, 216: 2.
3) (†) motsv. GÖMMA, v. 2: förvaring, förvar; i sht i sådana uttr. som giva l. lämna ngn ngt till gömmo (-ma, -me, -mes) l. i gömmo (-ma, -me) l. ngt i ngns gömmo (osv.), hava ngt i l. under (sin) gömmo (osv.), vara i ngns gömmo (osv.) o. d.; äv. oeg. o. bildl. JönkTb. 111 (1525). Tesse breffvijsere .. hade nedsatt hoss theres morbroder .. någre lester jern och någre penninger till göme och förvaring. GR 24: 140 (1553). Mitth hierte haffuer honn i göme. Visb. 1: 11 (1572). Den så kallade Swärdfeijare Lisbet, som dess saker hafft under giömmo och förwar. VRP 1718, s. 389. (Gästgivare) Vårde ock alt thet, som gästen i hans giömo antvardar. BB 28: 3 (Lag 1734). Secreten vare altid uti Secreterarens gömmo. 1SAH 1: 22 (1786, 1801). Som brefvet ännu funnes i Mamsell Gnaths gömmo. Cederborgh OT 3: 8 (1814). — särsk.: fängsligt förvar. SUFinlH 4: 246 (1614). (Skepparen) wari thå förpliktat then Bråtsliga i gömo taga. Sjöl. 1667, Skipm. 22. — jfr VAN-GÖMMA.
4) motsv. GÖMMA, v. 2; konkret: förvaringsplats, -rum, -ställe; i sht om (låst) skåp l. byrå o. d. l. låda l. fack däri, skrin l. kista, (skriv)bordslåda, äv. ficka, plånbok l. börs o. d.; i sht i pl. gömmor (i sådana uttr. som ha ngt i sina gömmor o. d. utan klart fasthållande av formens plurala innebörd); äv. oeg. o. bildl. Samma Mesther Jngolfs degia weth alla hans gömor hembligha ok openbarlegha. GR 1: 63 (1523). Sedan läto the .. alle hans Gömmor genomleeta. Schroderus Os. III. 2: 64 (1635). Anders .. hade (icke) utj sina kläder något giömme till samma penningar. VRP 5/4 1723. Ett bref .., som man funnit i denna fångens gömmor, lemnar intet tvifvelsmål öfrigt. Stagnelius (SVS) 3: 219 (c. 1815). Hvad skulle ni .. / Väl hafva tänkt, om jag i tysthet varit / Åt denna kärlek en pulpet och gömma? Hagberg Shaksp. 1: 322 (1847). Guldskatten .. lät han åter glida in i dess gömma (dvs. börsen). Lysander Äfv. 122 (1872). Svante .. stack den (dvs. skrivelsen) in i dess vanliga gömme inom ränseln. Rydberg Vap. 9 (1891). Ur sitt minnes gömmor letade (hon) fram, att hon haft en inneboende med ett liknande namn. Nordström Amer. 233 (1923). — jfr DAMM-, HÄVDA-, PÄNNING-, RELIK-, SKATTE-, SMUTS-GÖMMA m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. stadsens gömma, stadshäkte(t). Szame dag sattis Oluff Knæbond j Stadzens gøme. SthmTb. 21/11 1547. BtHforsH 3: 205 (1643). Nehrman PrCr. 108 (1759).
b) bot. särskilt utbildat växtorgan som innesluter frön l. sporer l. avsöndrar honung o. d.; vanl. i formen gömme. Agardh Bot. 2: 398 (1832). Blommor med slutna gömmen. UVTF 35: 44 (1886). Blommorna af Corydalis nobilis och andra med sporrelika gömmen eller lång pip. Quennerstedt KampTillv. 45 (1898). — jfr FRÖ-, HONUNGS-, SPOR-GÖMME m. fl.
5) (numera bl. ngn gg i Finl.) motsv. GÖMMA, v. 2: sak l. gods som lämnats i förvar (hos ngn) l. som ngn lagt undan i förvar. Några gömer som hustrv Jngeborg her Ture Jönsons hade nidsatt hoss her Håkon Torbiörson j schara. GR 8: 114 (1532). BtFinlH 4: 395 (1569). Thilda berättar att hon bränt upp sina gamla gömmor och minnen. ZTopelius (1838) hos Vasenius Top. 2: 162.
6) motsv. GÖMMA, v. 3: ställe där ngn (l. ngt) döljer sig l. håller sig dold (dolt) l. där man döljer ngt, gömställe, gömsle; äv. allmännare: avsides belägen, undandold plats l. vrå l. tillflyktsort, smygvrå; ofta oeg. o. bildl. om det innersta, svårtillgängligaste l. oåtkomligaste av ngt. Hiärne 2Anl. 230 (1706). Några fattige munkar .., boende här och där på berget och där när intill, i små gömor. Eneman Resa 2: 61 (1712). Malmen uti Jordenes giömor. Biurman Brefst. Föret. 4 b (1729). Omhägna med nattliga friden / Den trötte, o graf! i din gömma. Ps. 1819, 492: 11; jfr 4. Mäster Adam steg fram ur sitt gömme. Topelius Fält. 2: 57 (1856). Skogen han har gömmor / Så djupa, att dit in / Ej minsta stjerna tittar. Gellerstedt 2Dikt. 138 (1881). Du har en gömma här för gods, som du röfvat från fredliga köpmän, sade befallningsmannen. Strindberg SvÖ 1: 144 (1882). Djupt i mänskosjälens gömma / en okuflig längtan bor / efter klarhet. VetAÅrsb. 1910, Bil. 1, s. 24. — jfr RÄV-, SKOGS-, TJUV-GÖMMA. — särsk. i uttr. leka kurra gömma (gömme) (se KURRA, v.) samt (vard., med bygdemålsfärgad anstrykning) i det sannol. härav gm ellips uppkomna leka gömma l. gömme med samma bet.; äv. bildl. Medan vi lekte Blindebåck, så tror jag, at hon lekte gömme. Knöppel Blindeb. 79 (1746). Wennerberg 1: 55 (1881: gömma). Nu gäller det, pojkar, att öfverlista honom (dvs. sälen) och ej vidare låta honom leka gömme med oss. Jäg. 1897, 2: 134.
Spalt G 1682 band 10, 1929