Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GÖRLIG, adj.1 -are (Gustaf II Adolf 31 (c. 1620; adv.), Stiernman Riksd. 1281 (1657; adv.)). adv. = (LfF 1898, s. 38 (1598), Brasck FörlSon. E 2 a (1645)), -A (GR 7: 165 (1530), Schenberg (1739)), -EN(N) (Svart Ähr. 62 (1560), Ehrenadler Tel. 886 (1723)), -T (Verelius Götr. 4 (1664)).
(†)
1) ss. adv.: nogsamt, noga, noggrant; fullkomligt; till fullo; fullväl, riktigt; tydligt, klart; stundom övergående dels i bet.: i värkligheten, värkligen, i egentlig mening o. d., dels i bet.: utan svårighet, lätteligen; i sht ss. bestämning till verb med bet.: förstå, inse, märka, förnimma o. d. Aff huilke (skrivelse) wij görlige nogh fformerkie kwnne, atj .. ingen forswmmelse tagit. GR 4: 337 (1527). (Ljudet) höres .. vth så görligha och skarpt. LPetri Luther Nattw. C 2 b (1558). Söffrin kende görliga hans röst. Svart G1 63 (1561). På thet I måge thess bättre see och giörligen förstå Konung Sigismundi konster. Gustaf II Adolf 128 (1616). Blef och her för retten görligen beuiset at (osv.). VRP 1621, s. 440. (Clemens, en präst i Alexandria 195 e. Kr., skriver) at Christus hafwer icke görligen hungrat och törstat. Schroderus Os. 1: 148 (1635). Ingenstädes synes theras (dvs. brunnsvattnens) Krafft görligare än vthi Lefwerens och Miältens förstoppelse. Hiärne Suurbr. 24 (1679). Man kunde giörligen see, at .. (Nestors) ängslan gaf något efter. Ehrenadler Tel. 886 (1723; fr. orig.: aisément).
2) ss. adj.: fullkomlig; uppenbar, klar, tydlig; värklig, sann. Itt görligit bewisz. Baazius Upp. 59 b (1629). Sielfwa wärcket (dvs. gärningen, var) så görligit och vppenbart, at honom ingen undanflycht hielpa kunde. Girs E14 98 (c. 1630). War ey heller någon görligh åtskilnad emillan Ordet och then Helga Anda. Schroderus Os. III. 1: 149 (1635).
Spalt G 1744 band 10, 1929