| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HABIT habi4t, ngn gg habi4 (-i´t Dalin; rimmande med frijtt Fosz 247 (1621); rimmande med hvit ESjöberg 222 (1825), Sturzen-Becker 5: 126 (1844, 1862)), r. l. m.; best. -en; pl. -er.
klädedräkt, dräkt, klädnad, klädsel; äv.: kostym; numera bl. skämts. Han var klädd i en splitter ny habit (skämts.). Muskowiteska storfurstinnors habijt. Petreius Beskr. 2: 173 (1614). Ther uppå fölger Konungen sielff, sittiandes uthi Konglig Habijt på een skijön Elephant, eller gyllande Throon. Schouten Siam 13 (1675). Snellman Tyskl. 7 (1842). Kalifen började beklaga sig öfver, att han icke befann sig rätt väl i (fiskaren) Kerims habit (som han tagit på sig i utbyte mot sina egna kläder). Lindberg Hârûn 82 (1900). Redan hans (dvs. lektor Stenbergs) habit stack av från modet för dagen. MöLärov. 142 (1929). — jfr BÅTSMANS-, JANITSCHAR-, JÄGAR-, KARL-, KAVALJERS-, NATT-, PRÄST-, RÅDS-, TRUMSLAGAR-HABIT m. fl. — särsk. oeg. o. bildl. Herren Gudh (tillstadde) Sathanæ, sigh Ormsens habijt, att på klädha. Bullernæsius Lögn. 29 (1619). Porthan BrefSamt. 1: 214 (1796; om bokband).
Spalt H 5 band 11, 1930