| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HAJ haj4, adj., vanl. oböjt, pl. (föga br.) -a (Almqvist GMim. 3: 34 (1842), Östergren (1926; angivet ss. sällsynt)); -are (föga br., Östergren (1926; angivet ss. sällsynt)).
(vard.) som hajar till, förskräckt, rädd, ängslig; stundom: bestört, häpen, flat.
a) ss. predikatsfyllnad, ngn gg ss. predikativt attribut; oftast i sg. o. där bl. ss. bestämning till ett icke neutralt sbst.; i sht i uttr. bli (lite l. något) haj. Spegel (1712). Han blef något haj. Roland Minn. 72 (c. 1748). Så att hon haj kastar hufvud och hals åt sidan. Almqvist DrJ 163 (1834). Vi känner oss nog alltid lite haja, när vi (osv.). Östergren (1926). Men när han fick se, att det lyste i salsfönstret mitt i natten, blev han i alla fall litet haj. Väring Vint. 195 (1927). — särsk. (numera mindre br.) i förb. med bestämning inledd av prep. för, förr äv. vid l. över, betecknande föremålet för l. orsaken till ngns fruktan. Bark Bref 2: 163 (1706; med prep. ”vid”). För franska prononciationen är jag litet haj. Almqvist AmH 1: 2 (1840). Bli haj öfver ngt. ÖoL (1852). Sturzen-Becker 1: 134 (1861). Jag var allt haj för att jag skulle bli körd på porten. Sandel Dropp. 206 (1924).
Spalt H 45 band 11, 1930