| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HARMLIG har3mlig2, förr äv. HARMSLIG, adj. -are. adv. -A (†, LPetri 2Post. 113 b (1555), Phrygius Föret. 10 (1620)), -EN (†, Reenhielm OTryggv. 163 (1691)), -T (Möller (1790) osv.).
1) (†) vredgad, uppbragt, förbittrad; vred; harmsen; ss. adv. bestämmande ord med bet. ”vred”, ”hata” o. d., stundom övergående i bet.: högeligen. LPetri 2Post. 113 b (1555). En harmslig man kommer myken synd åstadh. Dens. SalOrdspr. 29: 22 (1561; Bib. 1541: harmse). Herrans dagh kommer gruffueligh, harmligh och grym. Dens. Jes. 13: 9 (1568). Konung Göstaff .. haffwer .. harmligha haatat sådan Gudi wederstyggeligh ståltheet. Phrygius Föret. 10 (1620).
2) (vard.) som väcker harm l. förtrytelse, upprörande; förarglig, förtretlig, retsam; om sak; ofta i uttr. det är harmligt, att … Dijn (dvs. Kupidos) harmlige band. Stiernhielm Cup. 4 (1649, 1668). Karlarne rodde så att svetten lackade, men ändå kommo vi för sent, så harmligt! Rydberg Frib. 325 (1857). Det allra harmligaste var, att … Lagerlöf Holg. 1: 28 (1906).
Spalt H 455 band 11, 1930