Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HARMONIKA harmω4nika, äv. 0302 (harrmònika Dalin), r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[jfr dan. o. t. harmonika, eng. harmonica (tidigast användt av Benj. Franklin 1762 om den av honom konstruerade glasharmonikan), av lat. harmonica, f. sg. av harmonicus (se HARMONISK)]
1) benämning på flera olika slags musikinstrument. — jfr APOLLO-, DRAG-, FYS-, GLAS-, MUN-, SPIK-, TRÄ-HARMONIKA. — särsk.
a) glasharmonika; förr äv. i jämförelser o. bildl. Björnståhl Resa 4: 96 (1782). Du .. hörde / Till ditt känsliga bröst dess (dvs. naturens) rena harmonika tala. Atterbom Lyr. 3: 189 (1829). 2NF (1909).
b) (förr) spikharmonika. SP 1792, nr 140, s. 4. Gynther ConvHlex. (1846).
c) (vard.) dragharmonika. Anholm Gog 175 (1895). VL 1908, nr 105, s. 3.
d) (vard., mindre br.) munharmonika, mungiga. Wulff Leopardi 316 (1913).
e) fys. i uttr. kemisk harmonika, om ljudalstrande vätgaslåga i smalt, cylindriskt glasrör. Berzelius Kemi 1: 104 (1808). 2NF 25: 738 (1916).
2) mus. benämning på en trångmensurerad stråkstämma i orgel. Drake Töpfer 120 (1850). Hennerberg (o. Norlind) 1: 118 (1912).
3) (vard., mindre br. utom i Finl.) = HARMONIKA-SÄNG. Bergroth FinlSv. 185 (1917).
Ssgr: (1 c): HARMONIKA-SÄNG. (vard., mindre br. utom i Finl.) om ett slags säng som kan skjutas samman (på ett sätt som påminner om dragharmonikan), då den icke skall användas. LD 1917, nr 151, s. 8 (i annons). —
-TON ~tω2n. särsk. till 1 a; äv. bildl. Igenom det hela (dvs. ”Nya teckningar utur Hvardagslifvet”) går en skär harmonicaton af renhet och klarhet. VFPalmblad i SvLittFT 1836, sp. 36. särsk. (numera knappast br.): flageoletton. Bauck 1Musikl. 2: 152 (1871).

 

Spalt H 458 band 11, 1930

Webbansvarig