Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HATA ha3ta2, v. -ade ((†) pr. sg. -er Fosz 4 (1621), Arvidi A 3 b (1651); p. pf. hatet VocLib. adj. (c. 1580)). vbalsbst. -ANDE; -ARE o. -ERSKA, se avledn.; jfr HAT, sbst.1
Etymologi
[fsv. hata, sv. dial. hata, förfölja, motsv. d. hade, isl. hata, got. hatan, fsax. hatōn, nt., holl. haten, fht. hazzōn, hazzēn, t. hassen, feng. hatian, eng. hate, i allm. i bet. 3, i fsv. o. i åtskilliga andra spr. äv. i bet.: förfölja (jfr 1), en bet. som sannol. är den äldsta (jfr det besläktade t. hetzen, jaga, förfölja, hetsa); av stammen i HAT, sbst.1]
— jfr FÖRHATA.
1) (†) fördriva; taga bort. Ther han (dvs. fiskaren) vill någen derifrå (dvs. från allmänt fiskegrund) hata, thå skall han effter lagen haffua föruerckat sine peninger. BtFinlH 2: 214 (1588). Tufvor på Sump och Kärrland, må man ej bjuda til at hata, förän man .. genom vatnets afledande har skaffat dem fastare botn. HushBibl. 1755, s. 43. Unga ekar och unga adelsmän skall man hata. Granlund Ordspr. (c. 1880; uppgivet ss. vanligt talesätt bland allmogen på 1700-talet); jfr 3.
2) (†) misshandla, plåga. Då en främmande Tupp kom til andra Höns, blef han straxt angrepen af hem-Tuppen, och mäst alla hönsen hjelptes åt at hata honom. Linné Sk. 286 (1751). Tåssor få ej hatas; ty då di de koerna, eller såra deras spenar, som svårligen läkas. Gaslander 39 (1774).
3) hysa hat mot (ngn l. ngt), göra (ngn l. ngt) till föremål för sitt hat, hysa l. nära hat mot (ngn l. ngt), vara en svuren fiende till (ngn l. ngt); ofta: hysa stor motvilja för (ngn l. ngt), avsky. Hata ngt som pesten l. synden. Huar och en som hatar sin brodher han är en mandråpare. 1Joh. 3: 15 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Hater thet oonda, bliffuandes wedh thet gott är. Rom. 12: 9 (Därs.; Bib. 1917: avskyn det onda). (Jag) hatar .. alla falska wäghar. Psalt. 119: 104 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Jag hatar, at vara vidlöftig i skrifvande. Riccoboni Catesby 35 (1761). O, blott på lifvet hämnden ser, / Vid grafven hatar ingen mer. Runeberg 2: 66 (1836). Jag hatar dig (tyrann). Oscar II 1: 139 (1861, 1887). Jag hvarken hatar eller matar honom. Granlund Ordspr. (c. 1880). (†) At sigh Tienarenar hata sin emellan om theras stånd. Fosz 172 (1621). — jfr SMÅ-HATA samt LUFT-, TYSK-HATANDE m. fl.
Ssgr: A: (1, 3) HAT-KYCKLING. [jfr d. hadegaas] eg. om kyckling som blir föremål för misshandel av de övriga kycklingarna i kullen; person som är föremål för hat o. ovilja inom en viss krets, under en viss tid o. d., person som alla ”hacka” på, hackkyckling; strykpojke; stundom i överförd anv. om samhällsform, tidsföreteelse o. d.; jfr HATE-BARN. BL 11: 255 (1845). Zibet .. var en af sin tids hatkycklingar. Därs. 23: 86 (1856). Demokratien har .. varit Aristophanes ständiga hatkyckling. Paulson Aristoph. 2: 108 (1903). Lagerlöf ChLöw. 198 (1925). —
(3) -UNGE. (tillf.) hatkyckling; jfr HATE-BARN. Faders-väldet .. har sina guldgossar, och sina hat-ungar. Thorild 3: 110 (1791). —
-VÄRD, adj., se HAT, sbst.1 ssgr.
B: (3) HATE-BARN. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) person (eg. barn) som allmänt hatas l. avskys, hatkyckling; jfr HAT-UNGE. Innerst inne visste han dock, att han sedan den hemska ofärdsdagen var byafolkets hatebarn. Väring Frost. 213 (1926). Dens. Vint. 140 (1927).
Särsk. förb.: HATA IHJÄL10 04. (tillf.) till 3. Har Du någonsin hört sägas att man kan hata ihjel en menniska. Strindberg HögreR 231 (1899).
Avledn. (till 3): HATARE, m.||ig. (-are 1541 osv. -ere 1546—c. 1580. -er c. 1600 (: Swenskehater)) [fsv. hatare, förföljare; jfr d. hader] person som hatar l. hyser hat (mot ngn l. ngt); förr ofta i allmännare anv.: fiende, ovän; numera i sht i förb. vara (en) hatare av ngt, hata ngt, avsky ngt, samt i ssgr. Elskarens slagh äro trofast, men hatarens kyssande bedräghelighit. Ordspr. 27: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: ovännens). At tu wårom fiendom, hatarom och förföliarom werdighas theras synd förlåta, och them vmwenda. Hb. 1548, s. O 2 a (ur litanian). Hemlig hatare är värre, än uppenbar fiende. Granlund Ordspr. (c. 1880). Min far .. var .. hatare af allt öfversitteri. De Geer Minn. 1: 17 (1892). Kleist var en förträfflig hatare, allt det mörka, obevekliga i hans väsen tändes i vreden. Böök 1Ess. 35 (1913). jfr ARISTOKRAT-, BRODER-, ENGELSK-, FRIHETS-, KVINNO-, MÄNNISKO-, PRÄST-, SVENSK-HATARE m. fl. —
HATERSKA, f. (mera tillf.) kvinna som hatar, hatfull kvinna; förr äv.: kvinnlig fiende l. ovän. Hennes haterska giorde henne harmt. 1Sam. 1: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: medtävlerska). Strindberg NSvÖ 1: 55 (1906). —
HATESK, se HATISK. —
HATIG, se HAT, sbst.1 avledn. —
HATISK40, förr äv. HATSK, adj. (hadsk 1529. hatesk 1529—1621. hatisk 1675 osv. hatsk (-z(s)k) 1536—1558) [liksom d. hadsk av mnt. hatisch; jfr HÄTSK] om person: intagen av hat mot ngn l. ngt; om känsla o. d.: som vittnar om hat; hatfull, hätsk; äv. (numera bl. vard.): som hyser motvilja (mot ngn l. ngt); förbittrad. Vara hatisk mot ngn l. (numera i sht vard.) på ngn, förr äv. vara ngn hatisk. The hadske ord han gaff från seg. G1R 6: 167 (1529). Nu är han henne worden hatsk, och kastar henne skemligh ting före. 5Mos. 22: 16 (Bib. 1541; Bib. 1917: han har fått motvilja mot henne). Rudbeck Bref 107 (1675). Hämndlystna och hatiska. Levertin Diktare 266 (1898; om Strindbergs ”makter”). Hans enkla, hatiska själ producerade utan uppehåll ett ständigt framsipprande missnöje, gallblandat och giftigt. Koch Arb. 27 (1912). Lindwall Jakt 80 (1916). Anm. Ordet synes ha haft ytterst ringa l. ingen användning inom litteraturen under 1700-talet och större delen av 1800-talet. Den första ordbok som upptager det är Klint (1906). Jfr rörande dess moderna anv. SRothman i SoS 1911, s. 53, o. RBerg Därs. s. 260. —
HATLIG, adj.; adv. -a (Linc. (1640), LexTrip. (1742)), -en (Bullernæsius Lögn. 204 (1619), Schroderus Liv. 909 (1626)). (-elig(h) 1538—1754. -lig(h) 1626—1726 (: hat’lig)) [fsv. hateliker (i bet. 1); jfr d. hadelig, isl. hatrligr, mnt. hatlik] jfr FÖRHATLIG. (†)
1) förhatlig; (i högsta grad) motbjudande; särsk. i uttr. göra (ngn l. ngt) hatlig(t), göra (ngn l. ngt) hatad (hatat) l. förhatlig(t). VarRerV 58 (1538). Then gamla tröyan .. är förslijtin och söndrigh, fwl och hateligh. Muræus Arndt 4: 25 (1648; t. hesslich). Konungens Tienare giorde honom hoos Vndersåterne så ledh och hateligh, at the .. drefwe honom vthur Rijket. Sylvius EOlai 516 (1678). Dalin Arg. 1: 236 (1733, 1754).
2) intagen av hat l. ovilja, hätsk. Een baakdantare .. vpgräffwer griffterna: Thet är haateligen effterleetar sins nästas feel oc misgerningar. Bullernæsius Lögn. 204 (1619). LexTrip. (1742). —
HATSAM, adj. (†) hätsk. Swedberg Ordab. (c. 1730). Schenberg (1739). —
HATSK, se HATISK.

 

Spalt H 520 band 11, 1930

Webbansvarig