| Publicerad 1931 | Lämna synpunkter |
HETTA het3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (föga br. utom ss. senare ssgsled, JernkA 1836, s. 210); -ARE (se avledn.).
1) [jfr fsv. heta o. hita] (mindre br.) tr.: göra het, upphetta; äv.: göra hetare; vanl. med sakobj.; äv. oeg. o. bildl. Först hetar man sigh Watn uthi en Kettel. IErici Colerus 2: 226 (c. 1645). Serenius EngÅkerm. 206 (1727). Dalin (1852; angivet ss. föga br.). Naken om natten i sin säng hettades han af takplåtarne. Strindberg Fagerv. 220 (1902). Kirstens ovilja hettade blott hans begär att tämja henne. Lundegård DrMarg. 2: 39 (1906). I denna bastu, som dagligen hettas (dvs. i denna rötmånadsvärme), / din digra lekamen, min broder, svettas. Karlfeldt FlBell. 118 (1918).
2) intr. l. abs.: alstra stark värme l. hetta; giva stark värme l. hetta från sig; sprida l. utstråla stark värme l. hetta; om klädesplagg o. d.: göra att ngn känner sig alltför varm l. het; ngn gg opers. om solgass o. d. Hon (dvs. solen) hetar meer än monga vgnar. Syr. 43: 4 (Bib. 1541). Stenkol hetta mer än andre kol. Sahlstedt (1773). Strindberg SvÖ 3: 163 (1890). Den yviga svarta peruken hettade om huvudet. Heidenstam Svensk. 2: 121 (1910). Det baddar i smultronbacken, / det hettar i häggarnas lä. Gripenberg Aftn. 40 (1911). — särsk. om krydda, vin o. d.: (i hög grad) stegra kroppsvärmen; alstra stark kroppsvärme l. en känsla därav; värka hetsande. Bureus Suml. 28 (c. 1600). Vngerst Wijn .. heetar och förtårckar mächta. Palmchron SundhSp. 123 (1642). Den raffinerade kamfervaran .. har .. en hettande, kryddaktig, bitter och efteråt kylande smak. Jönsson Gagnv. 310 (1910).
3) [jfr fsv. hita] (numera föga br.) i pass. (ngn gg refl.) med intr. bet.: bliva het, upphettas; äv. bildl. Spegel GW 153 (1685). Om Lärftet ligger förlänge på rullarne, hetar det sig och blifver gulaktigt. Bennet Lin. F 2 b (1738). Sinnena begynte hettas / hos nation på vådligt sätt. Wetterstedt ConvOrdb. 111 (1822). Då vi en kall vinterdag varit en stund ute i fria luften och sedan återvända till vårt varma rum, känna vi ansiktet hettas. FinT 1896, 1: 341. Rispuder .. verkar uppfriskande på rödflammig och hettad hud. KatalÅhlénHolm 1916—17, s. 240.
4) (i sht i fackspr., numera mindre br.) intr., om kalk m. m.: antaga en hög temperatur, (starkt) upphettas, taga hetta. Tiselius Vätter 2: 79 (1730). VetAH 1760, s. 256. Vattenfri strontianjord hettar, då den öfvergjutes med vatten. Berzelius Kemi 1: 271 (1808). Almroth Kem. 363 (1834).
5) intr., för att beteckna att ngn är (bränn)-het l. förnimmer en brännande känsla i kroppen l. ngn kroppsdel.
a) (föga br.) om person: vara (bränn)het (i kroppen l. ngn kroppsdel o. d.). G1R 29: 490 (1560). När man fryser, hettar och swettar. Lindestolpe Fross. 33 (1717). Han skämdes, så att han hettade öfver hela kroppen. Nordström Borg. 110 (1909).
b) med subj. som betecknar kroppsdel, särsk. om öron, ögon, kinder, händer o. fötter: bränna; äv. opers. Wivallius Dikt. 100 (c. 1635). Blodet steg honom upp i de hettande öronen. Mellin Nov. 2: 594 (1832, 1867). Det hettar ännu i såret. Berndtson (1880). Det hettar i fötterna. WoH (1904). Hennes kinder blossa och hetta. Koch Arb. 97 (1912). Med hettande tinningar. Essén HExc. 99 (1916).
HETTA TILL10 4.
1) till 5, opers. i uttr. det hettar till (i kroppen o. d.), det förnimmes en plötslig känsla av hetta. Tholander Ordl. (c. 1870). I vänstra sidan af bröstet hettade det till litet emellan. Janson Segr. 159 (1913). Wägner ÅsaH 113 (1918).
2) (tillf.) om person: (plötsligt) bliva het, fatta eld, brusa upp; jfr HETTA, v. 3. Ola hettade till vid kritiken över prästen. Månsson Rättf. 1: 148 (1916). —
HETTA UPP10 4. till 1: göra het; äv. bildl.: upphetsa; jfr UPPHETTA. Rålamb 13: 55 (1690; bildl.). Ibland en liten vinst, och ibland åter förlust på de större korten hettar .. up Ungdomen. Posten 1768, s. 108. Mjödet hettat upp din blod. Ling Styrbj. 64 (1824). Flottyren hettas upp i en järnkastrull. HemKokb. 169 (1903).
Spalt H 878 band 11, 1931