| Publicerad 1931 | Lämna synpunkter |
HINKA hiŋ3ka2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (knappast br.).
(vard., numera föga br.) halta, linka; förr äv. i bildl. anv.: ha ringa framgång. Ett Been gick sönder på honom (dvs. hunden), at han hinkade sin koos. Balck Es. 216 (1603). (Hunden) tiöt och hinkade fast. Rudbeckius Starcke B 4 b (1624). Jag sijr at Fredz-tractaten begyner myked på at hinka. AOxenstierna Bref 4: 450 (1648). Cannelin (1921). — särsk.
a) [jfr mnt. den hunt hinken laten, eg.: låta hunden halta, bildl.: vara falsk l. opålitlig, nt. wenn’t to hochtied geit, hinkt geen hund, när det blir helg, är man icke sjuk, ävensom likartad anv. av nt. hunnehinken, i fråga om ngt som man utan skäl skyller på] (†) i uttr. låta hunden hinka o. d., försöka att föra ngn bakom ljuset, slå blå dunster i ögonen på ngn. Szå lathe the och well hunden hincke, the måghe orsake sig hure the wele. G1R 17: 408 (1545). HH 20: 108 (c. 1580).
b) [jfr d. den hinkende post, t. hinkende post, ävensom HALT, adj. 2 a, HALTA, v.2 2 a] (†) i uttr. en hinkande post kommer efter o. d., eg. om obehaglig nyhet som kommer efter en god sådan; allmännare i fråga om att ngt obehagligt förestår (att ngt ”kommer surt efter”). Ok mente han (dvs. Axehjelm) att en hinkande post lär komma efter medh hela Collegij syslor. Rudbeck Bref 287 (1685).
Spalt H 932 band 11, 1931