Publicerad 1931   Lämna synpunkter
HINKEN, m.
Etymologi
[sv. dial. hinken; ombildning (med diminutivisk bet.) av HIN, sbst.2 efter mönstret av FANKEN; jfr äv. HÅKEN]
(†) eufemistiskt för: hin; ofta ss. lindrig svordom l. i bedyranden. Schultze Ordb. 1728 (c. 1755). Se så, för hinken! CFDahlgren 1: 71 (1826). Det måtte hinken lyda. Blanche Posit. 6 (1843). Nå hinken, der har jag min rara fröken och min bror poeten. Jolin Smädeskr. 116 (1863). Rydqvist SSL 5: 219 (1874).

 

Spalt H 933 band 11, 1931

Webbansvarig