| Publicerad 1931 | Lämna synpunkter |
HINK hiŋ4k, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) brunnssvängel, brunnsvind; äv. om själva ”hinkstången”; äv. om likartad anordning för andra ändamål. Schroderus Comenius 583 (1639). Ihre (1769). Den stora brunnen — den kallades här hink — med sin långa rödmålade stång. Böök ResSv. 201 (1924; fr. Västerbotten). — jfr BRUNNS-HINK. — särsk.
a) (förr) jäg. om gillrad hävstång som i den ena ändan uppbär en snara o. i den andra en tyngd o. som fungerar på sådant sätt att snaran vid djurets fångande åtdrages o. djuret upphänges, vippgalge, vippsnara; äv. om till marken böjt ungträd o. d. som användes på liknande sätt. Leijonflycht (1827). Fatab. 1906, s. 16.
b) (†) Vindstången, eller hinken, hvarmed luckan för eldstaden (på en drivugn) updrages och igensläppes efter behof. Rinman 1: 446 (1788).
2) kärl (förr vanl. laggkärl, numera vanl. av bläck) försett med fällbar grepe l. bygel o. ofta utan lock, vilket rymmer ungefär så mycket vatten som bekvämt kan bäras med en hand; urspr. om dylikt kärl användt för att uppfordra vatten medelst en ”hink” (i bet. 1); stundom om mindre kärl av samma form som en hink (jfr anm.) o. äv. utan grepe, t. ex. i ssgn IS-HINK; äv. elliptiskt. Hincken widh kellona reffnar. LPetri SalPred. 12: 6 (1561; Bib. 1541: ämbaret). Soporna och andra afskräden uppsamlas i hinkar i köken. Almquist Häls. 192 (1894). En hink slask. Hallström Erot. 48 (1908). Nya punschhalvor skruvas ned bland isstyckena i hinkarna. Rogberg Hustru 172 (1928). — jfr BLÄCK-, BRAND-, BRUNNS-, IS-, KOL-, KÖKS-, LEKSAKS-, PLÅT-, SLASK-, SOP-, TOALETT-, VATTEN-HINK m. fl.
Anm. till 2. Ordet har ganska tidigt i motsats till ordet ÄMBAR börjat användas om kärl av metall. Numera torde ”ämbar” uteslutande användas om laggkärl, under det att hinken nästan uteslutande är av metall. Till formen är hinken ngt högre o., i sht i bottnen, smalare än ett ämbar, vilket så godt som alltid har samma vidd upptill o. nedtill.
(1) -STÅNG. (hink- 1842. hinke- 1658) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) den hävstång som utgör huvuddelen av en ”hink” (i bet. 1) o. varvid uppfordringskärlet är fäst. BoupptSthm 20/3 1658. VexjöLT 1842, nr 8, s. 3. —
(1) -STÄLLNING. (i fråga om förh. i vissa trakter) brunnssvängel. Brunn med hinkställning. PT 1904, nr 104 A, s. 4.
B (†): HINKE-STÅNG, se A.
Spalt H 931 band 11, 1931