Publicerad 1931   Lämna synpunkter
HJÄLM jäl4m, sbst.2, i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. hjälm; jfr d. hjælm samt sydt. (schweiz.) dial. helm, vit fläck i pannan på (nöt)boskap; sannol. utgående från HJÄLM, sbst.1 2; jfr motsv. anv. av (ä.) d. hue, huva, samt av sydt. (schweiz.) dial. schild, sköld; jfr dock ELidén i StEsTegnér 579 ff. (1918)]
(bygdemålsfärgat samt i fackspr.)
1) vit, bred fläck i pannan o. över ögonen (stundom sträckande sig över hela huvudet) på häst l. nötkreatur. Är .. (bläsen) så bred, att den sträcker sig ut på hufvudets sidor öfver det ena eller båda ögonen, kallas den hjälm eller lykta. LB V. 2: 60 (1908; i fråga om nötkreatur). BonnierKL 5: 1158 (1924).
2) hanndjur, vanl. tjur l. oxe, med ”hjälm” i bet. 1; jfr HJÄLMA, sbst. Rietz 280 (1863). Landsm. 1: 396 (1880; fr. Uppl.).
Avledn. (till 1): HJÄLMA, f. l. r. [sv. dial. hjälma; jfr ä. d. hjælme, d. dial. (Bornholm) hjälma, nyisl. hjálma] (starkt bygdemålsfärgat, i vissa trakter) ko med ”hjälm”. Landsm. 1: 396 (1880; fr. Smål.). —
HJÄLMIG, förr äv. HJÄLMOT, adj. (-ot 1626 —c. 1755. -et 1746 (: hielmeta, pl.). -ig c. 1755 osv.) [sv. dial. hjälmig; jfr d. hjælmet, nor. dial. hjelmutt, nyisl. hjálmóttur, färöiska kjölmutur] (bygdemålsfärgat samt i fackspr.) försedd med ”hjälm”. Rödt eller hjelmot fä. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 140 (cit. fr. 1626). Bortstals från (N. N.) .. 2 st. rödblesiga Hästar, den ena mera hjelmig. LdVBl. 1842, nr 41, s. 4. Östergren (1927).

 

Spalt H 1014 band 11, 1931

Webbansvarig