Publicerad 1931   Lämna synpunkter
HJÄLPARE jäl3pare2, om person m.||ig., om djur m.||ig. l. r., om sak r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Etymologi
[fsv. hiälpare; till HJÄLPA, v.; jfr d. hjælper, isl. hjálpari, t. helfer]
1) (i sht i högre stil) till HJÄLPA, v. 1: person som hjälper ngn l. står (ngn) bi i nöd l. betryck l. svårigheter; ofta om Gud. Herren är min hielpare, och iach will icke fructa hwad en menniskia gör migh. Ebr. 13: 6 (NT 1526). En hjelpare i nöden. CVAStrandberg 1: 164 (1860). Joh. 14: 26 (Bib. 1917). Den mäktiga himmelska hjälpare, som vakade över henne. Lagerlöf Troll 2: 93 (1921). — jfr NÖD-HJÄLPARE.
2) till HJÄLPA, v. 3: person (l. djur) som hjälper (l. hjälpt) ngn; medhjälpare; äv. om arbetsbiträde; äv. om sak som är till nytta vid ngt visst arbete. Flere theress vener oc hielpare. G1R 1: 33 (1521). Att hvar och en skall inse nyttan och värdet af att städse hafva en dylik hjelpare (dvs. Theorells räknetabeller) till hands. TT 1874, s. 237. Utsättning af klimp-plantor tillgår på det sätt, att en man upphackar gropar till tvänne hjelpare, hvilka utsätta plantorna. LAHT 1886, s. 218. Ännu en hjälpare har jag anlitat vid författandet av denna bok, nämligen den gamle skalden själv. Lagerlöf Top. 2 (1920). — jfr BARNBÖRDS-, BI-, EDS-, MED-HJÄLPARE.
Ssgr (till 1): HJÄLPAR-, äv. HJÄLPARE-HAND. hjälpande hand. Hagberg Shaksp. 11: 128 (1851). Den sträckta hjelparhanden drogs till baka. Snoilsky 2: 175 (1881).
-NIT, n. Hallström Händ. 200 (1927).
-VILJA, r. l. f. Den allmänna hjälpareviljan. SvD(A) 1922, nr 31, s. 5.

 

Spalt H 1036 band 11, 1931

Webbansvarig