| Publicerad 1931 | Lämna synpunkter |
HJÄLTINNA jältin3a2, f.; best. -an; pl. -or.
kvinnlig hjälte; jfr HEROINNA.
1) till HJÄLTE, sbst.2 2; numera ofta användt ironiskt (jfr HJÄLTE, sbst.2 2 b) l. förbundet med en viss gradering. Hon var en värklig hjältinna. En liten hjältinna. Schroderus Dict. 22 (c. 1638). Hey, Viuat! Lycka, Lijf, och långt Lijf, wår Hieltinna! Stiernhielm Jub. 150 (1644, 1668; till drottning Kristina). Fruntimren äro sällan hjeltinnor, när Thors vagn bullrande rullar öfver deras hufvuden. Carlén Repr. 232 (1839). De där emancipationens hjältinnor, hvilka endast gå omkring och förföra oskyldiga flickor från landet. Numers Dram. 1: 65 (1892). — jfr DYGDE-HJÄLTINNA.
2) till HJÄLTE, sbst.2 3. Det var vid ljudet af en herrlig musik, som dagens hjeltinna tågade genom äreporten. Crusenstolpe Mor. 5: 196 (1843); jfr HJÄLTE, sbst.2 3 a. I denna stund låg .. hjältinnan (i den tragiska händelse som berättelsen skildrat) .. sjuk. Hallström Händ. 70 (1927). — jfr ROMAN-HJÄLTINNA.
Spalt H 1048 band 11, 1931