| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HONORABEL hon1ora4bel l. -år-, adj. -ble, -bla; -blare. adv. -T. (förr äv. med fransk stavning)
1) (numera knappast br.) aktningsvärd, hedervärd; särsk. om tjänst l. ämbete o. d.: förenad med högt anseende, ansedd; förnäm; förr äv. om person. HSH 10: 93 (1660). Bewijsandes honom den ähra, heder och förmån, som ett så honorabelt Embete tilkommer. Därs. 9: 244 (1665). Sine honorable K: Förälldrar. VDAkt. 1701, nr 95. (Hon gifte sig med en rysk kapten.) Ett sådant parti ansågs dåförtiden föga honorabelt. Ahrenberg Männ. 6: 120 (1914). Östergren (1927; angivet ss. mindre vanl.).
2) (†) om behandling, ersättning, lön, hedersbevisning, begravning o. d.: hederlig (se d. o. 5). Proponerede LandtM(arskalken) att man honorabelt skulle ihugkomma Cantzelisterne .. för dheres stora arbete. RARP 3: 375 (1644). En .. honorable begrafning. Ekeblad Bref 2: 215 (1660). Een honorabel, nödtorftig .. löhn. RARP 9: 106 (1664).
3) (numera föga br.) icke kränkande, som kan accepteras med bibehållen ära, hederlig (se d. o. 7). Ehn honorabell .. fredh. HSH 7: 124 (1637). Rosenstein 3: 327 (1788).
Spalt H 1135 band 11, 1932