| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HOSTA hωs3ta2, v. -ade. vbalsbst. -AN (†, VarRerV 8 (1538)), -ANDE, -NING (Lind (1738) osv.); -ARE (tillf., Wikforss 1: 867 (1804), Östergren (1927)).
på grund av retning i andningsorganen göra en l. flera tätt på varandra följande, med ett skrapande l. skrällande ljud förenade, häftiga utandningar; vanl. ss. symtom vid sjukdomar i andningsorganen; äv.: bruka hosta, lida av hosta; vanl. om människor, äv. (i sht veter.) om (hus)-djur; vanl. intr., stundom med obj.: hosta upp (blod o. d.); äv. med obj. o. objektiv predikatsfyllnad l. adverbial. Hosta och harkla. Han har hostat hela vintern. Hosta blod. VarRerV 8 (1538). (Den sjuka hästen) kijknar och hoostar. Rålamb 13: 177 (1690). Så snart Presidenten kunde hosta lungorna fria från den förderfliga röken. Knorring Qvinn. 3: 46 (1836). Han (blev) sjuk i bröstet af ett par vintrars ovana köld och fuktighet. Han började hosta. Hallström Than. 51 (1900). Jag hostar människor rätt upp i ansiktet. Lagerlöf Körk. 100 (1912). — jfr SMÅ-, UPP-, UT-HOSTA samt BLOD-HOSTNING m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. hosta i brackan l. byxorna, eufemistiskt för ”fjärta”. Linc. (1640; under pedo). Lind (1749; under seuffzen).
b) oeg.: av förlägenhet frambringa ett hostande l. harklande ljud (i sht då man skall säga ngt) l. medvetet efterhärma hosta för att väcka ngns uppmärksamhet (på ngt) l. varna ngn l. giva ngn ett tecken till handling o. d. l. för att mer l. mindre ironiskt l. gäckande uttrycka tvivel l. misstro l. kritik över ngt som säges l. göres o. d.; jfr HOSTA, sbst. b. Hosta förläget. Hosta åt ngn. Han varnade oss med ett par diskreta hostningar. Her Thure (var) måellöös, han hostade och kom intedt ord fram. Svart G1 94 (1561). De (dvs. de goda) tänka i sitt hjärta: si, allt är ganska godt! / — men bakom står Hin onde och hostar så smått. Fröding NDikt. 127 (1894). Peter hostade innan han klev fram, en vidunderlig diskretion från hans sida. Siwertz Sel. 1: 205 (1920).
c) (starkt vard.) övergående i bet.: ”knysta”, ”öppna näbben”; äv.: muttra. AWFahnehielm (1789) hos Wrangel TegnKärlekss. 80. Hostade man mot honom kunde det hända, att man fick ”lättan gång” tillbaka igen. Janson Ön 47 (1908). Han hostade något om att jag var feg. Strömberg Tjuvp. 73 (1916). jfr: Det är ömkligt att höra lössen hosta, fast de inga bröst ha. Granlund Ordspr. (c. 1880).
d) (i sht vard.) oeg., om maskin o. d.: åstadkomma ett ljud som påminner om hostningar. Pipverket (i den söndriga orgeln) rosslade och hostade. Strindberg Skärk. 75 (1888). Motorn (började) krångla, den hostade och hackade. SvD(B) 1929, nr 342, s. 10.
HOSTA FRAM10 4. särsk.
1) till b: under hostningar framsäga. Weste (1807). (Han) hostade fram en ursäkt. Hallström Händ. 33 (1927).
2) (starkt vard.) till c: knysta om, knysta fram. Jag tiltror mig, här uppenbarl. gifva tilkänna, hvad Herr Magister Dahlstedt ei tör hosta fram. VDAkt. 1766, nr 102. —
HOSTA TILL10 4. plötsligt o. övergående hosta; råka hosta; äv. till b o. d. Strindberg SvÖ 1: 330 (1883). Han hostade till för den starka cigarröken. Wallengren Mann. 264 (1895). Lasse går närmare, .. han hostar till och gör sig trevlig. Koch Arb. 72 (1912). Motorn hostade till ett par gånger. SvD(B) 1930, nr 305, s. 10. —
HOSTA UPP10 4, äv. OPP4. vid hostning avsöndra (slem, blod o. d.); äv.: gm hostning avlägsna (ngt från luftrör l. svalg); äv. abs. Tranæus Medewij 4 (1690). Hosta upp blod. Ahlman (1872). Genast hostade den store vite (gåskarlen) upp en stor rot, som hade fastnat i hans strupe. Lagerlöf Holg. 2: 219 (1907). LbKir. 1: 445 (1920). jfr UPPHOSTA. —
HOSTA UT10 4.
1) (numera mindre br.) gm l. vid hostning giva ifrån sig l. spotta ut (ngt som man ännu icke hunnit nedsvälja); förr äv.: hosta upp. Linc. (1640). Efter ett svagt motstånd tog han litet af drycken, men hostade genast ut den. Hallström Sparfv. 135 (1903).
3) (enst.) befria sig från en retning i l. tyngd över andedräktsorganen gm att hosta. (De arbetande munkarna) stanna då och då för att hosta ut. Strindberg SvÖ 2: 9 (1883).
4) (†) till b: hosta fram. At hosta twå trij Ord uth, effter Franskt humeur. Lucidor (SVS) 242 (1672). JGHallman Vitt. 78 (c. 1756).
Spalt H 1255 band 11, 1932