| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HOVANS hωvaŋ4s, äv. -an4s, r.; best. -en.
(vard., föga br.) egenskapen att vilja hovera (sig), förhållandet att ngn hoverar (sig), stoltserande; förmätenhet, dryghet. Berndtson (1880). Ingen onödig hofvans, vår vän Euklides förstod den här saken bättre än vi. Verd. 1886, s. 215 (yttrande av en matematiklärare). Östergren (1927; angivet ss. vard. o. mindre vanl.).
Spalt H 1290 band 11, 1932