| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HULD hul4d, förr äv. HULL, adj. -are. adv. -T.
jfr O-HULD.
1) (i högre stil, numera mindre br.; se dock a α o. c) om person: vänlig, välvillig; god; tillgiven; äv. i förb. med prep. mot l. med indirekt obj.; äv., om sak: som vittnar om l. är uttryck för vänlighet osv. Inghen ær .. then andher goodh eller hold. G1R 2: 244 (1525). En så mild Konung och huld Drottning. Dalin Arg. 1: 22 (1733, 1754); jfr c. En Prinsessa af huldt hjertelag mot undersåtare. Bergklint Vitt. 211 (1766); jfr c. Mina hulda föräldrar! Geijer (1799) i MoB 7: 7 (inledning till brev). Stjufmodern (blev sedan) mer huld mot sina små. Afzelius Sag. 2: 26 (1840). Jag hos en fattig man en gång har gästat / Uti Corioli; han var mig huld. Hagberg Shaksp. 1: 135 (1847). Han ämnade just ge sin hustru det huldaste svar, då en av fru Rangelas fogdar rusade in i gästabudssalen. Lagerlöf Troll 2: 112 (1921). — särsk.
a) (numera bl. arkaiserande; se dock nedan under α) övergående i bet.: trogen, trofast; pålitlig; ofta [jfr t. hold und treu, holl. hou en (ge)trou] i förb. huld och trogen (förr vanl. tro). Wile wij thaa them j alle motthe hwl och tro naborscap beuisa. G1R 1: 286 (1524). The (dvs. danskarna) bliffue the Swenske rät aldrig hulle. Svart Gensv. I 4 b (1558). Enda bundsförvandt, som alltid qvarstått huld och trogen, är hafvet. Carlén Skuggsp. 1: 40 (1861, 1865). — särsk.
α) om undersåte l. underlydande i hans förhållande till sin överhet l. överordnade o. d.; numera bl. (i officiell stil) i uttr. vara konungen huld och trogen (förr vanl. tro). Iak skal vara vor nadoge herre .. hull oc troo. G1R 1: 1 (1521). Oss elskeligh hull och tro Man. Därs. 107 (1523). Mädh huad för ijdh, Hann altidh Sigh beflita / Att finnas Trogn ok Huld moot Kongl. Majestet. Lucidor (SVS) 326 (1673). (Sv.) huld undersåte (lat.) civis regi fidelis. Cavallin (1875). Krigsman skall frukta Gud och vara Konungen huld och trogen. TjReglArm. 1889, s. 221. jfr (†): Ingen är laghen huld aff naturen. FörsprRom. 4 b (NT 1526).
β) (†) i överförd anv., ss. attribut till sbst. med bet.: tjänst. Thenn hulle tro tieniste, szom .. Axell Erichson oss .. giortt .. haffwer. Rääf Ydre 1: 293 (i handl. fr. 1544). Skogekär Bärgbo Wen. 15 (c. 1650, 1680; i bild).
b) (†) i uttr. huld om ngn l. ngt, mån om ngn l. ngt. Kyrckiowerdar må wara i samma tienst, så lenge the pröfwas retrådige eller hulde om all Kyrckionnes egendom. KOF II. 1: 409 (1659). Ej högre skatt (än Cæsar), ej ädlare, du finner / Af himlen skänkt, om jordens söner huld. CGStrandberg 176 (1849).
c) om överordnad l. högre stående l. om Gud l. naturen l. lyckan o. d. i dess förhållande till den underordnade l. lägre stående o. d.: bevågen (se d. o. 1), gunstig (se d. o. 1 a), nådig; numera nästan bl. om naturen l. lyckan o. d. Ödhmiuka tigh, så warder tigh Herren huld. Syr. 3: 18 (Bib. 1541; Apokr. 1921: då skall du finna nåd inför Herren). War .. mild, lindrig, huld .. och welgiörande emot tina vnderdåner. Swedberg Schibb. 458 (1716). Lyckan är honom huld. ÖoL (1852). W. v. Braun var särskildt af en huld natur begåfvad med ett ursprungligen förträffligt humör. Sturzen-Becker 1: 136 (1861). jfr: Då lyckan visade Pompejus sitt huldaste anlete, förstod han ej att begagna sitt övertag. Grimberg VärldH 4: 152 (1930). — särsk. [efter motsv. anv. i fsv.] (†) i eder, i uttr. så vare mig Gud huld, bedja sig Gud huld o. d.; jfr GUD II 8 e slutet. G1R 1: 1 (1521). Thz samma vitnade oc .. Matz Kaffle, oc bad siig saa Gud hullan att (osv.). VgFmT I. 10: 35 (1526). (Jag) weet mig sedan ingen hemwist, så sant mig gud huld. VDAkt. 1676, nr 99.
d) (numera bl. starkt arkaiserande) i uttr. vara ngn huld, hålla ngn kär; jfr 2. Then heligha mannen Mosen .. hwilkom bådhe Gudh och menniskior hulde woro. Syr. 45: 1 (Bib. 1541; Apokr. 1921: var älskad av både Gud och människor). Ville du vara mig af hjertat huld, / gerna jag gåfve min krona af guld. Melin Prins. 24 (1885).
e) substantiverat: vänligt sinnad person, vän; numera bl. (arkaiserande) i nekad sats, i förb. huld och l. eller skyld, vän och (resp. eller) frände; jfr HULD, sbst.1 1 a. Siukestuffuan är stichtatt för theras skull som elende ärhe och ingen hullan haffua. G1R 8: 297 (1533). När the (dvs. lärjungarna) gåffuo sigh in til wår Herra Christum, öffuergåffuo the både hulla och skylla. LPetri 2Post. 22 a (1555). Topelius Planet. 1: 89 (1889).
2) (†) kär, älskad, avhållen; jfr 1 d. Gör du förutan Sweek, moot hwar ock en din Skulld, / Blijr du förutan Twijk, bå’ Gud ock Mänskjor hulld. Columbus BiblW K 2 b (1676). Du allravärsta trull, / .. Du hafver mig förlockat min hjerteson hull. Fahlcrantz 3: 100 (1864).
3) (i högre stil, numera föga br.) älskvärd; älsklig; ljuv; om person (i sht kvinna) o. om sak. Din Son, o Hembygd, vinne / Dock i din hulda famn en hydda någon gång. Tegnér (WB) 1: 117 (1804). Furste! jag ägde en vän. Eudoxia hette den hulda. / O, hur vi älskade ömt med systerlig kärlek hvarandra! Stagnelius (SVS) 3: 87 (1817). Hvar är din like, du fruktbara jord? din like i skönhet? / Huldt kringfluten af härliga haf. Wulff Petrarcab. 166 (1905; om Italien). Nu är tid att svärmande hylla / Skaldernas hulde Liber. Karlfeldt Hösth. 17 (1927).
HULDINNA, f. [efter t. huldin, holdin; se NRPalmlöf (1930) hos Sjöberg (SVS) 2: 288] (i poetiskt spr., numera bl. skämts.) till 3: ljuv o. älsklig kvinna; äv.: (ngns) älskade. Atterbom i Phosph. 1810, s. 79. Två Löjtnanter drogo till Tyskland utåt / Och lemnade sina huldinnor i gråt. Braun Dikt. 2: 78 (1838). Kärlekslyrikens ömt besjungna huldinnor. Ljunggren i 2SAH 50: 150 (1874). —
HULDSKAP, se d. o.
Spalt H 1360 band 11, 1932