Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HULDA, v. -ade. vbalsbst. -NAD (VDAkt. 1725, nr 352).
Ordformer
(hul(l)d- 1703 osv. hull- 1706—1795)
Etymologi
[jfr ä. d. hulde, hylla; av mnt. hulden, vara huld mot (ngn), hylla. Jfr HYLLA, v.]
(† utom i förb. hulda om o. i ssgn OM-HULDA)
1) vara huld mot (ngn), hava omsorg om (ngn), omhulda (ngn). VDAkt. 1703, nr 310. Det var af både böjelse och beräkning, han (dvs. G. III) huldade de vittra snillen, som spridde tjusningens glans kring hans thron. Crusenstolpe Mor. 2: 19 (1840). — särsk. refl., i uttr. hulda sig om ngn, hava omsorg om ngn, bry sig om ngn. Dalin Arg. 1: 104 (1733, 1754).
2) refl., i uttr. hulda sig till ngn, söka skydd hos ngn, hylla sig till ngn. Hon som en främbling är och ingen har att hulda sig till. VDAkt. 1715, nr 199. Därs. 1750, nr 180.
Särsk. förb.: HULDA OM hul1da om4. (numera föga br.) till 1: omhulda; äv. mer l. mindre bildl. Rydelius Vitt. 109 (1716). Murbeck CatArb. 1: 303 (c. 1750). Min själ förgås i den långa ledan, / som grubblet föder och huldar om. Fröding ESkr. 1: 96 (c. 1885). Du, vår fader, som oss alla / Huldar om i ve och väl. SDS 1904, nr 275 B, s. 3. jfr OMHULDA.

 

Spalt H 1362 band 11, 1932

Webbansvarig