Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HUNDAN hun3dan2, l. HUNDINGEN hun3–diŋen2, sbst. m. best. o. interj.
Etymologi
[sv. dial. hundan, hundingen, hunningen; hundan utgår från HUNDRA, räkneord1, i svordomar o. bedyranden (väl främst, om icke uteslutande, det under HUNDRA, räkneord1 I 1 b från y. fsv. o. 1551 anförda uttrycket), med anslutning till TUSAN (jfr äv. ATTAN, SJUTTON), o. har sedan ytterligare avmildrats gm -ing-avledn. (jfr FAMMINGEN, TUSINGEN m. fl.), men redan tidigt finner man den förstnämnda formen ngn gg anknuten till HUND, sbst.1 (jfr: (Elaka spåkäringar) ger iag bolen (fel för bölen, dvs. böveln) och hundana. Horn Lefv. 101 (c. 1657; rättat efter hskr.))]
(vulg.) lindrigare svordom l. bedyrande l. ngt dämpat kraftuttryck. Det var Hundan! Afzelius Sag. 1: 104 (1839; anfört ss. ”ordstäv”, dvs. talesätt). Hvem i hundingen kan se hvad en människa går för när han är luggsliten på armbågarna och har svart skjortkrage? GHT 1897, nr 273 B, s. 2. Nej så ta mig hundingen! — sa Magnus. Wranér Flin. 69 (1902). Det var kallt af baraste hundan. TurÅ 1910, s. 246. Men i hundan heller! LD 1931, nr 73, s. 4 (angivande att det alls icke förhöll sig så som man trott l. väntat).

 

Spalt H 1417 band 11, 1932

Webbansvarig