Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HUSA, v. -ade (p. pf. -t G1R 11: 365 (1537: huste, p. pf. pl.)).
Ordformer
(hus- 16491909. huss- (husz-) 15231537)
Etymologi
[fsv. o. sv. dial. husa; jfr dan. o. nor. huse, isl. húsa, t. hausen; avledn. av HUS 1, 3. Jfr HYSA]
(†)
1) hava l. taga (ngn) i sitt hus, hysa, härbärgera. G1R 1: 85 (1523). Ath szådana skalkar icke motte bliffue ther (i Blekinge) hussede, hemede eller vppeholdne. Därs. 11: 239 (1537). Min ömkansvärda SvärModer .., hvilcken för mig .. at ensam husa, vårda och försörja, är alt för kännbart. VDAkt. 1781, nr 561.
2) hava l. taga sin boning (ngnstädes); bo; äv. övergående i bet.: husera (se d. o. 2). Lät Amor .. / Husa som han sielfwer wil / Innan Städer hoos sitt Folck. Stiernhielm Cup. 2 (1649, 1668). En boodh moste iag först husa vti. VDAkt. 1666, nr 42. (Enstöringen) husar .. i en buske, en trädstam, en riskoja. Ossian-Nilsson Slätt. 247 (1909).

 

Spalt H 1481 band 11, 1932

Webbansvarig