| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HYDDA hyd3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
1) liten, enkel byggnad av jord, bräder, halm, flätvärk, ris o. d., av det slag som användes såsom bostad bland mer l. mindre primitiva folk (naturfolk, herdefolk); äv. (i sht i poetisk stil o. utgående från herdediktningen) bl. för att beteckna en boning ss. enkel l. ringa l. vittnande om enkla levnadsförhållanden: ringa boning, koja, tjäll; äv. (i sht i vitter stil) mer l. mindre med tanke på hyddans invånare; äv. mer l. mindre bildl. l. i överförd anv.; förr äv. dels: tält, dels: skjul. Booscapens hyddor. 2Krön. 14: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: boskapsskjulen). At .. the Araber ther ingen hyddo göra skola. Jes. 13: 20 (Bib. 1541; Bib. 1917: ingen arab skall där slå upp sitt tält). Herre, här är oss gott wara, Wilt tu, så wilie wij här göra tree Hyddor, tigh ena, och Mosi ena, och Elie ena. Mat. 17: 4 (Bib. 1541; NT 1526: tabernacula). Ach! .. / Vår täcka hydda är en sorge-kula vorden. Nordenflycht Turt. 6 (1743). I hyddor och slott. Snoilsky 2: 7 (1881). Såsom urform för alla bostäder i hela den gamla världen (står) den runda hyddan, samma form som ännu hos många naturfolk bildar det primitiva skyddet för sovplatsen. Flodström SvFolk 280 (1918). Om en och annan .. herre gick sägnen länge i hyddorna. Ekholm Torp. 7 (1923). — jfr ALP-, BARNDOMS-, BONDE-, BÄVER-, EREMIT-, FISKAR-, FRIDS-, FÅR-, FÄDERNE-, GRÄS-, HERDE-, JORD-, LÖV-, RÖR-, SKOGS-, SNÖ-, STOCK-, TORPAR-, TORV-, TURIST-, VASS-HYDDA m. fl. — särsk.
a) mil. mindre, provisorisk anordning av halm, flätvärk o. d., till skydd för trupp för att denna icke under längre tid (o. särskilt vid oblid väderlek) skall behöva lägra under bar himmel; i ssgr. — jfr LÄGER-, SOMMAR-, VINTER-HYDDA.
b) (i vitter stil) i uttr. (en) hyddans son, om person av ringa härkomst. Denne man (dvs. Duncker), en hyddans son, / .. vann en storhet, knappast drömd. Runeberg 5: 60 (1860). Herr Beaujolais vid Rhône, / Han älskar ej, / Han hatar hyddans son. Strindberg Dikt. 106 (1883).
c) (i religiöst spr.) bildl. om Guds l. de saligas boning, himmelen; i uttr. fridens, himmelens, dina (dvs. Guds) hyddor, (de) eviga (förr äv. evinnerliga) hyddor(na) o. d. At när j behöffuen, skola the anamma idher vthi ewinnerligha hyddor. Luk. 16: 9 (Bib. 1541; NT 1526: ewinneligh hwss; Bib. 1917: de eviga hyddorna). Jag vet, att jag på korsets stig / Till fridens hyddor länder. Ps. 1819, 237: 4. Att de föra själarne bort till eviga hyddor. Topelius Vint. I. 2: 386 (1860, 1880).
d) (utom i ssgr numera föga br.) bildl. om människokroppen ss. själens boning, ”kroppshydda”; äv. i uttr. den jordiska hyddan, hans jordiska hydda o. d. Medhan wij äre vthi thenna hyddonne, sucke wij och äre betungadhe. 2Kor. 5: 4 (Bib. 1541; NT 1526: thetta timeligha hwset; Bib. 1917: kroppshyddan). WRudin (1888) hos Kjellberg Wikner 140 (uppl. 1912). — jfr KROPPS-, STOFT-HYDDA.
e) [jfr HUS i motsv. anv.] (i bibeln) bildl. om släkt. (Herren) förkastadhe Iosephs hyddo, och vthwalde icke Ephraims slechte. Psalt. 78: 67 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). The ogudhachtighas hws warder förgiordt, men the fromas hydda skal grönskas. Ordspr. 14: 11 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917).
2) benämning på mindre (byggnad med) lokal avsedd att användas (för sammankomster i sammanslutning som värkar) för uppbyggliga l. sociala ändamål; bl. i ssgr l. (mera tillf.) elliptiskt för dessa. Dalin Synon. 274 (1925). — Jfr MISSIONS-, SOLDAT-HYDDA.
-GRUND, r. l. m. (hydd- 1914. hydde- 1918—1920) grund på vilken hydda är l. varit upprest; i sht arkeol. i fråga om hydda från förhistorisk tid. Endast en hyddgrund från bronsåldern är känd (från Enköpingstrakten). SvFolkH I. 1: 67 (1914). Fornv. 1920, s. 170. —
-PLATS. (hyddo- 1928) plats där hydda stått; i sht arkeol. i fråga om förhistorisk hydda. Östergren (1928). —
-TAK. —
-TYP. —
-VÄGG.
B (föga br.): HYDDE-BOTTEN, -GRUND, se A.
C (föga br.): HYDDO-PLATS, se A.
Spalt H 1598 band 11, 1932