Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HÅNA hå3na2, v. -ade; ipf. äv. (numera knappast br.) -te (Tranér Anakr. XVI (1824, 1833)). vbalsbst. -ANDE; -ARE (se avledn.); jfr HÅN.
Etymologi
[jfr d. haane samt got. haunjan, förödmjuka, mnt. honen, håna, kränka, skada, nt. hönen, mnl. honen, holl. hoonen, mht. hōnen, t. höhnen, feng. hīenan, hēnan, meng. heanen, henen; avledn. av HÅN. Jfr FÖR-HÖNA]
motsv. HÅN 1: på ett sårande sätt, ofta gm att förlöjliga, visa sitt förakt för ngn l. ngt, göra (ngn l. ngt) till föremål för hån; ”begabba”, ”bespotta”; äv.: skymfa, ”försmäda”; stundom övergående i bet.: häda; äv. abs. Schultze Ordb. 1663 (c. 1755). Blek, suckande, hånad, / Jag enslig skall gå. Stagnelius (SVS) 1: 150 (c. 1815). Du (dvs. Alkibiades) går allt vidare på trotsets väg, / .. / du hånar gudarne, du kränker lagen. Fröding NyttGam. 41 (1897). De, som foro förbi, ropade mig och hånade och skreko ut mitt namn. Lagerlöf Jerus. 1: 136 (1901). De .. hånade hans klumpighet. Bergman JoH 13 (1926). — jfr FÖR-HÅNA.
Särsk. förb.: HÅNA NED10 4 l. NER4. (i vitter stil) med bitande hån fördöma l. utdöma l. ”göra ner” (ngt l. ngn), förhåna (ngt l. ngn). Idealer, hvilka deras kritik hånat ner. OLevertin i UrDagKr. 1884, 3—4: 73. jfr NEDHÅNA. —
HÅNA UT10 4. (mindre br.) håna ned l. förhåna (ngt l. ngn). Han fick med nesa se / Sin verser hånas ut och af hvar man begabbas. Palmfelt Vitt. 368 (c. 1740). Didring Malm 2: 35 (1915).
Avledn.: HÅNARE, m. (mera tillf.) person som (ofta o. gärna) hånar (ngt, i sht ngt upphöjt l. heligt), ”bespottare”. Blanche Bild. 4: 197 (1865). Kunde en så kall hånare som jag blifva kär, så (osv.). Kierkegaard FörförDagb. 105 (1902).

 

Spalt H 1801 band 12, 1932

Webbansvarig