| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÄRKOMST hä3r~kom2st l. hæ3r~, sbst.2, r. l. f. ((†) n. RARP 2: 26 (1633)); best. -en; pl. (†) -er (Schroderus Os. III. 2: 48 (1635; i bet. c), BtÅboH I. 10: 218 (1719; i bet. a)).
förhållande(t) att ngt härstammar från (ngn l. ett ställe o. d.) l. härrör (från ngn l. ngt) l. härflyter l. uppstår (av l. ur ngt); härstamning, ursprung, uppkomst. Hava sin härkomst från, förr äv. av ngn l. ngt. Schroderus Os. III. 1: 379 (1635). Hwadan hafwa the (dvs. fiskarna) sin Härkomst? Spegel GW 187 (1685). Människans vrede .. har sin härkomst af sjelfva djäfvulen. Borg Luther 2: 274 (1753). Utlåtande om insändt fröprofs odlingsort eller härkomst. SFS 1900, Bih. nr 53, s. 2. Runskriftens härkomst. Friesen (1904; boktitel). — särsk.
a) motsv. HÄRKOMMA a: härstamning, extraktion, börd. En man av borgerlig, adlig härkomst. Vara av god, förnäm, lysande, enkel, låg, ringa härkomst. Leda sin härkomst från ngn, från en släkt (osv.). Härkomst i rakt nedstigande linje från (osv.). G1R 24: 489 (1554). Aff Konungzligh herkumpst. Tegel E14 320 (i handl. fr. 1577). Han (dvs. Ali) .. tycktes vara af Arabisk herkomst. Ödmann MPark 124 (1800). Peder Fredags härkomst ligger för oss i dunkel. Ahnlund Oljob. 197 (1924). — jfr ADELS-, BONDE-, MÖDERNE-HÄRKOMST m. fl. — särsk. i numera obr. anv. Aff Adligt blodh haa härkomst fått. Girs Edelh. E 5 b (1627). Deras oächta Härkomst. Ehrenadler Tel. 647 (1723). Af en hjeltes blod du ej din härkomst njutit. Kellgren 1: 272 (1782). särsk.
α) pregnant: förnäm härkomst, ”börd”, anor. Dalin Hist. III. 1: 11 (1761). Hade den lilla skönheten härkomst, och några tusende Riksdalers revenu, se då skulle jag (osv.). Björn DygdYngl. 30 (1794).
β) konkret: släkt, ätt; avkomma, avkomlingar. (De) äre af gamble konu(n)g Christierns slächt och härkumpst. RA I. 2: 147 (1566). (Hertig Karl o. hertig Johan) Rote Wår (dvs. E. XIV:s) härkumpst platt vth, så at ingen skulle lefwe igen, som wore född af Oss. Stiernman Riksd. Bih. 220 (1568). Schönberg Bref 1: 61 (1772).
b) språkv. motsv. HÄRKOMMA b: härledning, derivation; härstamning, ursprung, etymon. Hwadan ordet hafwer sin vprinnelse och härkomst. Swedberg Schibb. 111 (1716). Neutrer af främmande härkomst. Rosenstein i 2SAH 1: Föret. 29 (1801). 2NF 37: 639 (1925).
c) [jfr motsv. anv. i ä. d., mnt., holl. o. t.] (†) motsv. HÄRKOMMA c, konkretare: nedärvd tradition, hävd; hävdvunnet privilegium. Att Sverigis crone måtte .. beholle sine rettigheter, gamble herkumpst och regalie medh för:ne tre croner. G1R 29: 743 (1560). Brask Pufendorf Hist. 324 (1680).
-ORT. ursprungsort. AntT 3: 85 (1870). (Frökontrollen) skall bestämma frövarans äkthet, härkomstort (m. m.). 2NF 35: 1091 (1923). —
-UNDERSÖKNING~1020. (i fackspr.) särsk. i fråga om frö som inlämnas till frökontrollanstalt. SFS 1916, s. 1184.
Spalt H 2110 band 12, 1932