| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÄXA häk3sa2, i bet. 1—2 f., i bet. 3 f. l. r.; best. -an; pl. -or; förr äv. (i bet. 1) HÄX, sbst.2, f.
1) (numera i sht i kulturhistorisk skildring) kvinna som troddes, tack vare egna mystiska krafter l. med tillhjälp av demoner o. d. (i sht djävulen) kunna utföra handlingar av övernaturlig art; särsk. (i fråga om förh. i Sv. under slutet av 1600- o. början av 1700-talet) om kvinna som ansågs stå i förbund med djävulen o. som troddes (i sht vid påsktiden) bege sig gm luften till Blåkulla l. andra mötesplatser för att fira orgier med djävulen; jfr TROLLKONA, -PACKA. Trollkarlar, Häcksor och Swartkonstnärer. Rudbeckius Luther Cat. 30 (1667). Verelius 75 (1681). Hexa är en Qwinna, och gemenligen den som är stark och hård genom Trolkonst. Rudbeck Atl. 3: 600 (1698). Hagberg Shaksp. 9: 273 (1850). Det blir en het dag i dag, sa’ hexan, då hon skulle brännas. Granlund Ordspr. (c. 1880). EWigström (c. 1900) i Landsm. VIII. 3: 322. Gadelius Tro 2: 98 (1913). Tack vare sin förmåga att skifta hamn kan häxan lätt flyga dit (dvs. till mötesplatsen) eller ock rida dit i luften på en stång, ett djur eller på den lede själv. Linderholm Häxprocess. 15 (1918). — jfr TROLL-HÄXA. — särsk.
a) i jämförelser; särsk. i uttr. led som en häxa. Led var hon (dvs. majorskan på Ekeby) .. som en häxa, där hon gick längs vägen. Lagerlöf Berl. 1: 119 (1891). MinnVg. 173 (1900).
b) (numera bl. tillf.) i bildl. anv.; jfr 2. Ett genom-listigt diur, een gammal häx är världen, / Ey ann’t än trollerij är allt, hon giör och seer. Lillienstedt Vitt. 276 (1683). Fasans mörka hexa. Sätherberg Dikt. 1: 232 (1854, 1862).
a) [jfr motsv. anv. i d., t. o. eng.] (nedsättande benämning på) kvinna som i fråga om utseende (hoptryckt, ”knotig” kropp, rynkigt ansikte, insjunken mun o. d.) l. sinnelag (elakhet, listighet o. d.) påminner om folkföreställningarnas häxor. En häxa till käring. En ful (gammal) häxa. Rudbeck Atl. 3: 600 (1698). Kungen, Damen, Femman, Sexan; / Tvi den häxan / Hjerter Fru! Bellman (SVS) 1: 131 (1769, 1790). Hårdkokta ägg och cigarrer utbjudas af en gammal hexa. Nyblom Bild. 118 (1864). En vacker romersk flicka .. satt modell till Kraka, åtföljd och bevakad af sin fula hexa till mamma. PT 1902, nr 301 A, s. 3.
b) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] skämts., om ung kvinna som har förmåga att tjusa o. bedåra, att förvrida huvudet på folk o. d. l. som med ett visst älskligt uppträdande förenar en stark böjelse för intriger, knep o. d., ”troll”, förtrollerska. Gud signe er, lilla hexa! Hagberg Shaksp. 7: 246 (1849; eng. orig.: fair shrew). Och därvid (dvs. vid dessa ord) hade den lilla häxan de vackraste tårar i ögonen! Cederschiöld Riehl 1: 95 (1876). En liten hexa, det var hon visst — / hon honom sjelf ju förhexat hade. Fallström VDikt. 1: 253 (1886, 1899).
3) [jfr motsv. anv. i d.; namnet givet på grund av ifrågavarande djurs egendomliga utseende] zool. benämning på en i Nordamerika levande skymningsfjäril, Phobetron pithecium Hübn. (Stuxberg o.) Floderus 3: 337 (1904).
-BRÄNNING. (i fråga om ä. förh.) brännande av häxor. VRydberg (1861) hos Warburg Rydbg 1: 212. 2NF 34: Suppl. 940 (1923). —
-DANS. (häx- 1885 osv. häxe- 1851)
1) om häxors dans; i sht (i kulturhistorisk skildring) om den dans som troddes äga rum (under satans ledning) vid Blåkulla o. som karakteriserades av vild uppsluppenhet o. råhet. Hwasser VSkr. 2: 327 (1851). Trollpackan, som var på flygande färd till Blåkulla för att .. deltaga i den stora hexdansen hos ”hin onde”. Ödman VårD 1: 63 (1884, 1887). Östergren (1928).
2) (i sht i vitter stil) bildl. l. oeg. om ngt som karakteriseras av våldsamhet, uppsluppenhet, tygellöshet o. d. l. av oreda, förvirring, motsägelser o. d. Verd. 1885, s. 282. En skön häxdans af beskyllningar och motbeskyllningar, rykten och afslöjanden. GHT 1898, nr 8, s. 2. Blixtarnes virrvarr blef en formlig hexdans. Janson FörstaMänn. 131 (1906). Candide ser världen som en häxdans av meningslös kraftutveckling, förvirrade, tomma krig. Böök Tegnér 1: 246 (1917).
-GRYTA. (mindre br.) = -KITTEL. Världen är som en ständigt sjudande och fräsande häxgryta. PedT 1907, s. 393. Östergren (1928). —
-KITTEL. [jfr d. heksekedel, t. hexenkessel] eg.: kittel i vilken häxorna troddes framställa sina av många olika ingredienser (i sht delar av djur o. örter) bestående trolldrycker o. d.; särsk. (med tanke på en dylik kittels heterogena innehåll o. den starka värme som vid kokningen utvecklades) dels i överförd anv., om en sjudande l. bubblande mängd av vatten, dels i bildl. anv., om ngt (ett förhållande, en företeelse o. d.) som befinner sig i ”jäsning” l. i ett tillstånd av oro, förvirring, intensiv o. upphetsad kraftutveckling o. d.; äv. i jämförelse. Kjellén Storm. 1: 86 (1905). Västra stranden var en enda rykande hexkittel, där allt kokade, jäste och bubblade. Janson FörstaMänn. 137 (1906). Macedonien, denna evigt bubblande häxkittel. GHT 1925, nr 186, s. 10. Stadens centrum är som en sjudande häxkittel. Därs. 1930, nr 73, s. 28. —
-KVAST. (häx- 1895 osv. häxe- 1893) kvastliknande, sjukligt förändrat skottsystem hos vissa träd, buskar o. örter, förorsakat av parasitsvampar tillhörande svampfamiljen Exoascaceæ; jfr MAR-KVAST. NDA 1893, nr 64, s. 3. SkogsvT 1908, Fackupps. s. 72. SkånNat. 1930, s. 4.
-svamp. bot. svamp som framkallar häxkvast(ar). SkogsvT 1907, Fackupps. s. 196. Därs. 1908, Fackupps. s. 72. —
-KÖK. [efter t. hexenküche, namn på en scen i Goethes Faust] kök där en häxa tillreder sina trolldrycker o. d.; i sht bildl., om ngt betraktat ss. en ”värkstad” där mäktiga jäsande o. sjudande ”brygder” tillredas; jfr -KITTEL. Claëson 2: 299 (1853). Alla de underbara ingredienser, som behövdes i romantikens häxkök. Blanck NordRenäss. 193 (1911). Den fuktljumma sensommarnattens stora häxkök. Siwertz Sel. 2: 199 (1920). —
-MJÖL. (mindre br.) benämning på det fina pulver som bildas av sporerna från vissa arter av växtsläktet Lycopodium Lin., nikt. Fries Växtr. 260 (1884). HeimdFolkskr. 75: 28 (1902). —
-MJÖLK. (i sht i fackspr.) benämning på den vätska som stundom avsöndras från bröstvårtorna på nyfödda barn l. från abnormt utvecklade bröstvårtor hos fullvuxna män. Hammarsten FysiolK 431 (1883). Broman Männ. 2: 60 (1925). —
-PROCESS. (i fråga om ä. förh.) process mot för trolldom anklagad kvinna. Liffman Petersen 56 (1837). De stora häxprocesserna i Sverige. Linderholm (1918; boktitel). —
-RIDT. (i sht i kulturhistorisk skildring) ridt som häxorna troddes företaga gm luften till Blåkulla (o. andra mötesplatser). Rydberg Magi 109 (1865). Häxritterna till Blåkulla på kvastar Valborgsmässoaftonen. Östergren (1928). —
-RING. i sht bot. ring l. krets som bildas av svampar (i sht musseroner, trattskivlingar o. nejlikbrosksvampar) gm myceliernas ringformiga utbredning; äv. om den ring av tjockt o. frodigt gräs som i gräsmark uppstår där mycelierna ej helt utbildats l. där de gm sin förruttnelse gödslat jorden; jfr -DANS 3, ävensom ÄLV-DANS, -RING. Tholander Ordl. (c. 1875). Juhlin-Dannfelt (1886). SkånNat. 1930, s. 7. —
-SABBAT~20, äv. ~02. [jfr d. heksesabbat, t. hexensabbat] vild, orgiastisk fest som häxorna troddes fira tillsammans med djävulen (vid Blåkulla l. andra mötesplatser). Rydberg Magi 111 (1865). Häxsabbatens hemliga hållande på afskilda, svåråtkomliga platser är en föreställning, som leder sitt ursprung från de anklagelser, hvilka riktades mot Waldenserna. Gadelius Tro 2: 92 (1913). BonnierKL 5: 1172 (1924). särsk. bildl.; jfr -DANS 2. Denna häxsabbat af bjärta färger. Steffen ModEngl. 372 (1893). Då blir det en formlig häxsabbat af fem- och sexsiffriga tal i hans hjärna. Bergman Dröm. 195 (1904). Den häxsabbat af förtal, småaktighet, fåfänga, grymhet och egoism, som firas kring tébordet. FBöök i 2Saml. 31: 192 (1910). —
-SALVA, r. l. f. salva som häxorna troddes använda vid sina magiska kurer (o. med vilken de äv. troddes smörja sig själva före sina utflykter). Tholander Ordl. (c. 1875). Hornen och smörjan — häxsalvan — spöka oupphörligen i rannsakningsprotokollen. Gadelius Tro 2: 219 (1913). —
-SKOTT. [jfr d. hekseskud, t. hexenschuss] (föga br.) benämning på muskelbristning, ryggskott o. d., vars plötsliga uppträdande förr ansågs orsakad av illvilliga häxor. Uttänjes eller spännes en muskel öfver sin förmåga (s. k. elasticitetsgräns), så brister han. Dylika bristningar förekomma ej så sällan (försträckning, ”hexskott”). Wretlind Läk. 3: 11 (1895). Cannelin (1921). —
-STIG. [jfr d. heksesti, t. hexensteig] (föga br.) jäg. benämning på gm ett sädesfält o. d. i sicksack gående stig som upptrampats av hare. BiblJäg. 4: 10 (1897). —
-STYNG. handarb. om styng som bilda en rad av vinklar o. som användas vid sammansyning av flanell; förr äv. om dylika styng ss. prydnadssöm vid yllebroderi l. ss. bottenfyllnad vid langettering. NJournD 1854, s. 6. Flanellsöm med häxstyngn brukas vid sammansyendet av flanellsaker .. Delarna sammansys .. Härpå sys över båda kanterna s. k. häxstyngn för att med dessa nedhålla dem. Sömnadsb. 257 (1915). —
-VÄSEN l. -VÄSENDE. om häxtron o. därmed sammanhängande företeelser. Agardh (o. Ljungberg) I. 1: 152 (1852). Häxväsendet har sin grund i en af typiska visioner och sensationer komplicerad form af besatthet. Gadelius Tro 2: 143 (1913). —
-ÄGG, n. (i vissa trakter) om egendomligt formade hönsägg. Modin GTåsjö 321 (1916). DN(A) 1917, nr 94, s. 9. —
-ÖRT. [jfr d. hekseurt, efter t. hexenkraut; namnet sannol. äldst bildat i anslutning till ifrågavarande örts grekiska namn κιρκαία (lat. circæa), avledn. till gr. Κίρκη (lat. Circe), benämning på en utomordentligt trollkunnig kvinna i den grekiska mytologien] bot. individ l. art av växtsläktet Circæa Lin.; i sht om arten Circæa lutetiana Lin., trollört; jfr FALK-ÖRT 2. Liljeblad Fl. 14 (1816). Fries BotUtfl. 3: 214 (1864). Krok o. Almquist Fl. 1: 111 (1883).
B (†): HÄXE-DANS, -KVAST, se A.
Spalt H 2212 band 12, 1932