| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
IDROTT i3~drot2, r. l. f. (m. Sahlstedt, Sundén (1885)); förr ngn gg äv. (i bet. 1) IDRÄTT, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
1) sysselsättning, värksamhet, värv; numera nästan bl. (i vitter stil) i pl. i sådana uttr. som andliga, lärda, vetenskapliga, vittra idrotter o. d., andliga, lärda osv. sysselsättningar, andlig, lärd osv. värksamhet o. d.; ofta svårt att skilja från 2. (Messenius’) mästa Idrett och Wärck, huru han .. togh sigh före .. till att .. dichta och skrifwa. ETegel (1617) i ÄSvBiogr. 1—2: 74 (av avskrivaren, Gahm Persson, försett med tillägget Forte: Idrott). Min (dvs. Minervas) idrot är med Wijsdom göra Lärdom Rijk. Stiernhielm Parn. 1: 4 (1651, 1668). Columbus Ordesk. 35 (1678; uppl. 1908). Två Petits-Maitrer, som nu mot allas hopp börja beflita sig om förnuftiga idrotter. Dalin Arg. 2: 224 (1734, 1754). Konung Gustaf Adolph .. (införde) mera smak för Vetenskaper och nyttiga idrotter. Schönberg Bref 3: 186 (c. 1780). Fredliga värf och vetenskapliga idrotter. Oscar II 3: 317 (1868, 1889). Att strida blott för strids skull, / Det är låga sinnens idrott. Vasenius Erkko Hustafla 3 (1900). Hon (dvs. Ciceros dotter Tullia) var även andligen sin fars barn och delade hans intressen för vittra idrotter. Grimberg VärldH 4: 215 (1930).
2) (numera bl. ngn gg i vitter stil) färdighet, konst, talang; ngn gg äv. om alster av andlig färdighet o. d. De Idrotter, som pryda en Konga-Son. Mörk Ad. 1: 303 (1743). Genom idrotter i ”vitterhet” kunde på den tiden (dvs. på G. III:s tid) en ung man göra sin lycka. SvBL 9: 95 (1882). (Fiðlu-Björn) ägnade sig endast (åt att spela på fidla) .. och for omkring i bygderna, utövande denna idrott. Andersson Stråkh. 183 (1923).
3) (numera knappast br.) övergående i bet.: bedrift, bragd, (stor)dåd. Serenius (1734; under exploits). Geijer Skald. 145 (1815, 1835). Det låg i sakens natur, att Carl (XII), med sin brinnande lust för krigsbragder .. skulle med .. ifver hylla minnet af sin faders idrotter. Crusenstolpe Tess. 3: 81 (1847).
4) [urspr. återgivande eng. sport] idkande av kroppsövningar som avse att bibringa kroppen styrka o. sundhet o. den utövande personen vissa fysiska färdigheter; dels i inskränktare anv. (äv. kallat allmän, ävensom fri idrott) om gång, löpning, simning, hopp, kast o. d., dels (mindre br.) allmännare, med inbegrepp av sådana prestationer för vilkas fullgörande den utövande personen betjänar sig av vissa fortskaffningsmedel o. d., ss. häst, båt, motorfordon o. d.: sport. Militär idrott, sammanfattande benämning på vissa idrottsgrenar (löpning, ridt o. fäktning) som ingå i den militära utbildningen. Tidning för idrott (1881; tidskriftstitel). Skridskoåkningen, såsom en frisk vinteridrott, torde kunna jemföras med sommarens idrott, simning. TIdr. 1883, s. 49. Ridning, fäktning och simning — idrotter, i hvilka .. (Karl den store) ej hade sin öfverman. Pallin MedeltH 16 (1884). Täflingar i fri idrott. NordIdrL 1902, s. 247. Idrotten skall verka uppfriskande, stärka kroppen och härda viljan. VFl. 1905, s. 154. IdrArmén 1926, s. 5. — jfr RID-, SEGEL-, SKID-, VINTER-IDROTT m. fl.
B (†): IDROTTA-MAN, se C.
C (i allm. till 4): IDROTTS-ART. (i Finl.) = -GREN. IdrFinl. 3: 125 (1906). IdrBl. 1924, nr 149, s. 5. —
-AVDELNING~020. i tidning o. d. —
-BANA, r. l. f.
-BLAD. tidning för idrottsnyheter o. d.; särsk. i sg. best. ss. titel på en i Sthm sedan 1910 utkommande tidning. Sthm 3: 242 (1897). —
-DAG. dag som ägnas åt idrottstävlingar l. idrottsövningar; särsk. pedag. benämning på var särskild av de skoldagar under ett läsår vilka enligt skolstadgan 1928 anslås till idrottsövningar, längre vandringar, utflykter o. d., ”friluftsdag”. NordIdrL 1901, s. 185. —
-FEST. om idrottstävlingar som hållas under högtidliga former. Lundin NSthm 736 (1890). (De olympiska spelen i Aten 1896) voro utan tvifvel den största idrottsfest, som dittills hållits i vår tid. 2NF 20: 673 (1914). —
-FÖRENING. WoJ (1891). ”Idrottsföreningen Kamraterna” (I. F. K.) stiftades i Stockholm den 1 februari detta år. TIdr. 1895, s. 111. —
-KANDIDAT. (i Finl.) person som fullgjort för visst diplom (”kandidatdiplom”) föreskrivna prov. IdrFinl. 1: 51 (1904).
Ssgr (i Finl.): idrottskandidat-grad,
-promotion. —
-KRETS. särsk. i förb. i idrottskretsar, bland idrottsmän; jfr -MANNA-KRETS. IdrBl. 1924, nr 44, s. 1. —
-LEDARE. SvD(A) 1917, nr 150 B, s. 3. Kurser för utbildande av lek- och idrottsledare. IdrBl. 1924, nr 60, s. 9. —
-LIV. ST 1892, nr 282 B, s. 1. Det .. stärkande frilufts- och idrottslifvet. PedT 1898, s. 36. Nordiskt idrottslif. (1900; tidskriftstitel). —
Ssgr (i Finl.): idrottsmagister-grad,
-promotion. —
-MAN, m. (idrotta- (i bet. 1) 1854. idrotts- 1832 osv.)
1) [efter isl. iþrótta(r)maðr] (†) till 2, om manlig person som utmärker sig för kunnighet, skicklighet o. d. l. för fysisk spänstighet, vighet o. d. Liljegren Runl. 7 (1832). Holmberg Nordb. 303 (1854). Allt var han (dvs. Ingemund), / Höfding, skald och idrottsman. Wirsén Dikt. 32 (1876).
2) till 4: manlig person som utövar idrott, sportsman. Wieselgren Bild. 210 (1882, 1889). Balck Idr. 1: 125 (1886). De .. aktiva idrottsmännen. IdrBl. 1924, nr 37, s. 6.
Ssgr: idrottsmanna-bana, r. l. f. till -MAN 2; jfr BANA, sbst.1 1 g γ, o. IDROTTS-BANA 1. (Han) började sin idrottsmannabana som höjdhoppare. Frostell IdrB 117 (1914).
-MÄRKE. förtjänsttecken för färdighet i idrott; särsk. om dylikt förtjänsttecken som sedan 1907 utdelas av Svenska gymnastik- o. idrottsföreningarnas riksförbund åt personer som fullgjort vissa prov; äv. i uttr. militärt idrottsmärke, om förtjänsttecken som erhålles av person tillhörig krigsmakten efter fullgörande av vissa prov i militär idrott. Idrottsmärket i brons, silver, guld. Erövra l. (ngt vard.) ta idrottsmärket. ÅbGymnIdrRFörb. 1906, s. 35. IdrIArmén 1926, s. 86. —
-NYHETER~020, pl. —
-PLATS. plats där idrott utövas; särsk. om för idrottstävlingar avskilt område med tävlingsbanor, byggnader för omklädning, platser för åskådare o. d. Rydberg Varia 203 (1891, 1894; bildl.). AB 1896, nr 210, s. 3. —
-PREMIE. pedag. premie (som utdelas vid undervisningsanstalt) för idrottsliga färdigheter. 2NF 36: 582 (1924). —
-RIKSDAG. (i ngt vard. fackspr.) större möte för dryftande av frågor rörande idrotten; särsk. om de sv. idrottsföreningarnas riksförbunds årsmöte. SvD(A) 1919, nr 292, s. 12. —
-SÄLLSKAP~20 l. ~02. (idrott- 1889 osv. idrotts- 1890 osv.) numera nästan bl. i namn på vissa äldre idrottsföreningar, ss. Örgryte idrottssällskap (ÖIS), stiftat 1887; Göteborgs atlet- och idrottssällskap (GAIS), stiftat 1894. FrBaldersHage 1 (1889). Lundin NSthm 701 (1890). —
-ÖVNING. i sht i pl. Balck Idr. 1: 125 (1886). Idrottsöfningar och friluftslekar. SFS 1905, nr 6, s. 18. Flodström SvFolk 124 (1918).
1) (†) dep., till 2: utöva andliga l. vetenskapliga idrotter. Jag (hembär) våra kära gäster vår tacksamhet för det besök, hvarmed de hedrat oss för att tillse, huru äfven vi idrottas i vår lilla fattigdom. Fries BotUtfl. 3: 12 (1864).
2) (i ngt vard. fackspr.) till 4: utöva idrott; jfr SPORTA. SD(L) 1909, nr 128, s. 10. Världsmästaren Zander slutar idrotta. Upsala(A) 1919, nr 12, s. 1. ST(A) 1929, nr 222, s. 1.
Avledn.: idrottare, m.||ig. (i vard. fackspr.) till IDROTTA 2: idrottsman l. idrottskvinna. NordIdrL 1901, s. 195. SDS(A) 1932, nr 141, s. 5. —
IDROTTSLIG, förr äv. IDROTTLIG, adj.; adv. -t. (idrott- 1893. idrotts- 1887 osv.) [jfr d. idrætslig] till 4: som tillhör l. har avseende på idrott, idrotts-. TIdr. 1887, s. 160. OoB 1894, s. 183. Idrottsliga prestationer. Flodström SvFolk 125 (1918).
Spalt I 98 band 12, 1933