Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
ILA i3la2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.).
1) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) blåsa, vina, storma. Vngdomens åhr vthi brunst rasa fort, som en ijlande hwirfwel. Stiernhielm Herc. 501 (1658, 1668). När starckt nordväst väder jlar. Broman Glys. 3: 470 (c. 1740). Högberg Jim 286 (1909). — särsk. opers. i uttr. det ilar i luften, det blåser vasst o. kallt. Sundén (1885; angivet ss. folkspr.). Cannelin (1921).
2) (i vissa trakter, vard.) i fråga om plötsligt påkommande, fysisk förnimmelse (smärta, värk o. d.) l. om hastig o. stark själsrörelse (glädje, sorg o. d.): sticka (till), ”borra”, spritta (till); vanl. opers.; äv. med saksubj.; jfr ISA. Det ilar i tänderna. Malmborg Barclay 780 (1740). Det värkte starkt uti fingret stack och ilade upp åt armen. HdlCollMed. 13/12 1745. Allt längre föll han, genom molnen, mellan trädens grenar, så det ilade i magen. Topelius Sommarsjö 1: 51 (1897). (Gubben) kände en rysning ila utefter ryggraden. Lagerlöf Holg. 2: 226 (1907). När hon om morgonen vaknade med en känsla av utsövdhet, ilade det i henne av glädje. Stjernstedt Liw. 209 (1925).
Spalt I 163 band 12, 1933