Publicerad 1933   Lämna synpunkter
IMPETRERA, v. -ade.
Etymologi
[fsv. impetrera; jfr fr. impétrer, ävensom eng. impetrate, impetre; av lat. impetrare, uppnå, utvärka, av in- (se IN-, pref.1) o. patrare, genomdriva]
(†) gm ansökan utvärka l. erhålla (ngt), gm ansökan förskaffa (sig l. ngn ngt). G1R 15: 2 (1543). OxBr. 10: 75 (1625). Jon Nilsson i Nässby hafver af Kongl. Maij:t impetrerat itt nådigt förloff att byggia Echtenskap medh Elin Pedhers dotther. VDAkt. 1674, nr 4. Swedberg Schibb. 276 (1716).

 

Spalt I 243 band 12, 1933

Webbansvarig