Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INDIGESTION in1dijästʃω4n l. -dig-, l. 01—, l. -äʃ- l. -eʃ- (inndijästschón Dalin), r. (l. f.); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. indigestion; av lat. indigestio (gen. -ōnis); av in- (se IN-, pref.2) o. digestio (se DIGESTION)]
1) (numera mindre br.) med. o. veter. (lindrigare) rubbning i matsmältningsvärksamheten, beroende på oförmåga l. svårighet att smälta (digerera) maten. Posten 1769, s. 432. Hon har väl fått indigestion af kalasgröten. Wetterbergh Penning. 197 (1847). Vennerholm o. Svensson 261 (1892). Akut magkatarr kallas, då den är särdeles lindrig, ”indigestion”. Wretlind Läk. 5: 43 (1897).
2) (numera mindre br.) bildl.: oförmåga l. svårighet att tillgodogöra sig l. ”smälta” nya intryck o. d. SvLittFT 1833, sp. 484. Ett allt för stort läromateriel (i skolan) medför andlig indigestion. PedT 1893, s. 226.
Ssg (1): INDIGESTIONS-KOLIK. (†) med. kolik beroende på ”indigestion”. Hartman Husläk. 252 (1828).

 

Spalt I 348 band 12, 1933

Webbansvarig