indigo | SAOB

Publicerad 1933

INDIGO in4digω l. 302 (i`nndigo Dalin), r. l. m. (2RA 3: 742 (1734) osv.) l. n. (Lind (1749) osv.) ((†) f. Lind (1749)); best. -n, ss. n. -t; i best. anv. förr äv. utan slutartikel (Liedbeck KemTekn. 786 (1867)).

Ordformer

(indego 1776—1797. indig 1868. indigo 1637 osv. inge- 1738 (: Ingeblått)—1807 (: Ingeblått). ingel(l)- 1772 (: Ingellblått)—1807 (: Ingelblått). ingela- 1762 (: Ingelablått). Anm. Hit höra möjl. äv. de under INDIA- uppförda formerna inde- o. indij-.)

Etymologi

[jfr holl. indigo, t. indig l. indigo, eng. o. fr. indigo; av port. indigo, av lat. indicum (pigmentum), indiskt (färgämne), n. sg. av indicus, adj. till India, Indien; jfr gr. ἰνδικόν]

1) blått, vegetabiliskt färgämne, urspr. framställt i Indien, senare äv. i vissa trakter av Afrika o. Amerika, gm jäsningsprocesser o. d. ur olika växtarter, huvudsakligen tillhörande släktet Indigofera Lin., numera i stor utsträckning tillvärkat på syntetisk väg; äv. användt i den äldre medicinen. OxBr. 11: 723 (1637). Hans ladning bestod i Cochenille, Indigo (osv.). Säfström Banquer. Oo 3 a (1754). Fall, der Indigo, användt för kramp, .. alltid framkallade en akut ledgångsrheumatism. Hygiea 1845, s. 488. Den i handeln förekommande indigo har en djupblå färg. Liedbeck KemTekn. 786 (1867). Syntetisk indigo. KemT 1900, s. 125. — särsk.

a) i uttr. blå, violett, purpurfärgad, röd (jfr 3), kopparfärgad indigo, benämningar på olika sorter av indigo, avseende den friska brottytans färg. ApotT 1698, s. 44. Blå Indigo. Linné Gothl. 224 (1745). Almström KemTekn. 2: 389 (1845). Därs. 390.

b) [jfr fr. indigo soluble] färg. i uttr. löslig l. söt indigo, blått, i vatten lösligt färgämne framställt gm upplösning av indigo i koncentrerad svavelsyra och fällning av lösningen medelst kalium-, natrium- l. blyacetat, indigokarmin, cerulein; sur indigo, blått färgämne, nära besläktat med löslig indigo l. indigokarmin, indigoextrakt. Keyser Kemien 3: 342 (1876). Sahlin SkånFärg. 171, 172 (1928).

c) kem. i uttr. reducerad indigo, färglöst ämne framställt genom reduktion i alkalisk lösning av den i vatten m. m. olösliga indigon, vilket vid oxidation med luftens syre lätt åter bildar för färgning lämpad indigo, indigovitt. Berzelius Kemi 5: 660 (1828). Liedbeck KemTekn. 788 (1867).

2) om den mörkblå färgnyans (l. de mörkblå nyanser) som är(o) karakteristisk(a) för indigo. JGOxenstierna 2: 132 (1796, 1806). (Vätgasspektret) har tre linier: orange, blått och indigo. UB 2: 248 (1873). Bildt Ital. 50 (1896).

3) färg. i utvidgad anv., om vissa andra färgämnen; i uttr. grön l. kinesisk indigo, grönt, vegetabiliskt färgämne, urspr. framställt i Kina av arter av släktet Rhamnus, ”kinesiskt grönt”; röd indigo (jfr 1 a), violett, med orselj närbesläktat färgämne, framställt av lavar tillhörande familjen Lecanoraceæ, persio; svart indigo, svart färgämne framställt gm oxidation av anilin, användt bl. a. till färgning av bomull o. silke, anilinsvart, indigosvart. Synnerberg 1: 168 (1815). Liedbeck KemTekn. 776 (1867). (Ekenberg o.) Landin 589 (1893). VaruförtTulltaxa 1: 431 (1912).

4) växt varur färgämnet indigo framställes; särsk. om arter av det till familjen Leguminosæ hörande, i Ostindien samt vissa delar av Afrika o. Amerika hemmahörande släktet Indigofera Lin. Indigo blifver en buske med många små blad. Linné SvArb. 1: 66 (1762). Åkerfält (i Gambia), på hvilka man planterat Bomull och Indigo. Ödmann MPark 11 (1800). Den ostindiska indigon eller Anilplantan, Indigofera Anil, odlas i Ost- och Vestindien. Nisbeth 711 (1868). — särsk. [jfr eng. wild indigo] i uttr. vild indigo, den i sht i Nordamerika förekommande växten Baptisia tinctoria R. Br., tillhörande familjen Leguminosæ. BotN 1894, s. 257.

Ssgr (i allm. till 1): (jfr 2) INDIGO-BLÅ, adj. (indig- 1803. indigo- 1814 osv.) [jfr t. indig(o)blau] av samma mörkblå färg som indigo. VetAH 1803, s. 49. Blomberg Överg. 182 (1915). —

-BLÅTT, n.

1) det blå färgämnet i indigo, framställt gm oxidation av reducerad indigo, indigotin. (Sv.) Ingeblått, (t.) der Indig. Lind (1738). Liedbeck KemTekn. 788 (1867). Jönsson Gagnv. 369 (1910).

2) (†) i uttr. olösligt indigoblått, indigo (se d. o. 1); lösligt indigoblått, löslig indigo (se INDIGO 1 b), indigokarmin. Lösligt indigo-blått är en product af concentrerad svafvelsyras verkan på olösligt indigoblått. Berzelius Kemi 5: 667 (1828).

3) indigoblå färgnyans; jfr INDIGO 2. Rinman 2: 530 (1789). Sahlin SkånFärg. 152 (1928). —

-BOVETE~020. den i Ostasien hemmahörande växten Polygonum tinctorium Lin., av familjen Vaginales, använd till framställning av indigo. UB 5: 493 (1874). —

-BRUNT, n. kem. i indigo ingående, mörkbrunt färgämne. Berzelius ÅrsbVetA 1827, s. 253. Jönsson Gagnv. 370 (1910). —

(jfr 4) -BUSKE. Regnér Begr. 2: 127 (1807). —

-EXTRAKT. kem., färg. blått färgämne, nära besläktat med löslig indigo (se INDIGO 1 b); sur indigo (se INDIGO 1 b). Keyser Kemien 3: 343 (1876). VaruförtTulltaxa 1: 431 (1912). —

-FABRIK. Nordforss (1805). Liedbeck KemTekn. 785 (1867). —

-FÄRG. dels: den för indigo karakteristiska mörkblå färgnyansen, dels: färgämnet indigo. Rinman 2: 914 (1789). Jönsson Gagnv. 364 (1910). —

-FÄRGAD, p. adj. som har den för indigo karakteristiska, mörkblå färgen. Linné Diet. 2: 40 (c. 1750). —

-GULT, n. kem. gult färgämne framställt ur indigo gm vissa kemiska processer. Berzelius Kemi 5: 688 (1828). BonnierKL 5: 1327 (1924). —

-KARMIN. kem., färg. löslig indigo (se INDIGO 1 b), cerulein, blå karmin. Berzelius ÅrsbVetA 1827, s. 260. Grafström Kond. 25 (1892). —

-KVARN. På indigokvarn finmalen indigo. UB 5: 511 (1874). —

-KYP. färg.

1) kärl för indigofärgning av garn o. tyger. Wikström ÅrsbVetA 1833, s. 115.

2) alkalisk lösning av indigovitt för blåfärgning av garn o. tyger. Varm, kall indigokyp. Wikforss 1: 879 (1804). Pasch ÅrsbVetA 1838, s. 61. VaruförtTulltaxa 1: 431 (1912). —

(4) -PLANTA, r. l. f. Wikforss 1: 879 (1804). —

(4) -PLANTAGE. SvMerc. V. 1: 339 (1759). Ekenberg (o. Landin) 431 (1891). —

(4) -PLANTERING. (†) indigoplantage. (Bladh o.) Hornstedt 153 (1784). SvLittFT 1837, sp. 804. —

-PURPUR. kem. purpurrödt färgämne framställt gm upplösning av indigo i rykande svavelsyra. Berzelius Kemi 5: 688 (1828). BonnierKL 5: 1327 (1924). —

-RÖDT, n. kem. ett i indigo förekommande, rödt färgämne. Berzelius ÅrsbVetA 1827, s. 255. Ekenberg (o. Landin) (1891). —

(jfr 3) -SVART, n. färg. anilinsvart, svart indigo (se INDIGO 3). Liedbeck KemTekn. 776 (1867). —

-SVAVELSYRA~1020. kem. gemensam benämning på de syror som uppkomma gm lösning av indigoblått i koncentrerad l. rykande svavelsyra. Berzelius ÅrsbVetA 1834, s. 322. UB 5: 536 (1874). —

-SYRA, r. l. f. kem. (†) benämning på nitrosalicylsyra, som förr framställdes gm behandling av indigo med salpetersyra. Berzelius Kemi 5: 921 (1828). Keyser Kemien 3: 287 (1876). —

-TINKTUR. kem. ett slags indigolösning. Gadd Landtsk. 3: 16 (1777). Indigotinktur. Är en med vatten förtunnad och med kolsyradt kali eller natron neutraliserad lösning af indigo i svafvelsyra. Keyser Kemien 3: 343 (1876). —

-TRYCK.

1) fotogr. kopieringsmetod vid vilken indigovitt användes ss. ljuskänsligt ämne. 2NF 36: 611 (1924).

2) färg. om med indigo ss. tryckfärg utfört mönstertryck (på tyg o. d.). Patent nr 62761, s. 2 (1927). —

-VITT, n. [jfr eng. indigo white, fr. indigo blanc] kem., färg. reducerad indigo (se INDIGO 1 c). Liedbeck KemTekn. 788 (1867). VaruförtTulltaxa 1: 431 (1912). —

(jfr 4) -VÄXT, r. l. m. växt varur färgämnet indigo framställes; särsk. om art tillhörande släktet Indigofera Lin. VetAH 1790, s. 4. Jönsson Gagnv. 368 (1910). —

(jfr 4) -ÖRT. (†) växten Indigofera tinctoria Lin. Osbeck Resa 218 (1751, 1757). Oldendorp 1: 182 (1786).

Spalt I 350 band 12, 1933

Webbansvarig