Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INDUKTOR induk3tor2, r. l. m.; best. -n; pl. -er in1duktω4rer.
Etymologi
[av t. induktor, av lat. inductor, till p. pf.-stammen i inducere (se INDUCERA); benämningen given 1854 av uppfinnaren, den tyske elektroteknikern Werner v. Siemens]
fys. o. elektrotekn. (spole l. spolsystem av isolerad metalltråd lindad kring en kärna av mjukt järn o. utgörande den) roterande del av (en) strömgenerator l. dynamomaskin i vilken den elektriska strömmen (gm induktion) alstras, ankare, armatur. Dahlander Elektr. 63 (1882). Christofferson Elektr. 68 (1931). — jfr CYLINDER-, GNIST-, RING-, TRUM-INDUKTOR.
Ssgr (fys. o. elektrotekn.): A: INDUKTOR-RULLE. induktorspole. 2UB 3: 73 (1896). —
-SPOLE. TT 1886, s. 166. —
-VEV. (induktor- 1896 osv. induktors- 1885) vev medelst vilken induktor å telefonapparat o. d. kringvrides. Nyström Telef. 5 (1885). 2UB 9: 264 (1905).
B: INDUKTORS-VEV, se A.

 

Spalt I 385 band 12, 1933

Webbansvarig