Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INFINITIV in3fini~ti2v l. 400~1, adj.
Etymologi
[jfr eng. infinitive, fr. infinitif; av lat. infinitivus, adj. (i uttr. modus infinitivus), till infinitus (se INFINIT). — Jfr INFINITIV, sbst.]
språkv. adj. till INFINITIV, sbst.: infinitivisk. Leopold i 2SAH 1: 74 (1801). Det infinitiva a (dvs. infinitivändelsen a) börjar redan under fornspråkets herradöme någon gång afnötas i vokaliskt utgående verb. Rydqvist SSL 4: 420 (1870).

 

Spalt I 423 band 12, 1933

Webbansvarig