Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INFINITIV in3fini~ti2v l. 400~1, i ssgr äv. 1003~ (infiniti´v Weste, Dalin), r. l. m. ((†) n. Lindströmer, Gellerstedt Gläntor 157 (1909)); best. -en (ss. n. -et); pl. -er; äv. (numera bl. ngn gg) INFINITIVUS -us, r. l. m.; best. -tiven, i best. anv. äv. utan slutartikel; pl. -tiver.
Ordformer
(-tiv 1807 osv. -tivus 1803—1877. — Förr äv. med lat. böjning, t. ex. Wallenius Proj. G 7 b (1682), Möller 1: 121 (1745))
Etymologi
[jfr t. infinitiv, infinitivus, eng. infinitive, fr. infinitif; av lat. (Diomedes) infinitivus (näml. modus), det (till numerus o. person) obestämda (modus); jfr lat. (Quintilianus o. Priscianus) infinitus modus i samma bet. (jfr INFINIT b); ytterst efter gr. ἀπαρέμφατος; se vidare INFINITIV, adj.]
språkv. benämning på verbalform som angiver den handling l. det tillstånd som verbet betecknar, bestämd (bestämt) till tid, men icke till numerus l. person; ofta föregånget av ”infinitivmärket” att. Presens, perfektum, futurum infinitiv. Lindströmer ItGr. 125 (1803). Verbets att-form kallas också infinitiv. Beckman SvSpr. 92 (1904). Infinitivens ojämförligt vanligaste uppgift är att fungera såsom substantiv. Därs. 120. — särsk. i uttr. ackusativ l. objekt med infinitiv, se ACKUSATIV, sbst., OBJEKT.
Ssgr (språkv.): INFINITIV-ADVERBIAL. adverbial som utgöres av en infinitiv. Brate SvSpr. 165 (1898). —
-ATTRIBUT. attribut som utgöres av en infinitiv. Sundén SvSprSmndr. 124 (1876). —
-FORM; pl. -er. jfr FORM 3 b. Schiller SvSpr. 143 (1859). —
-MÄRKE. det framför infinitiver använda ordet att (se ATT, inf.-märke), vilket är utmärkande för denna verbform. Lundell (1893). Infinitivmärket att uttalas mycket ofta å. Danell SvSpr. 62 (1927). —
-SUBJEKT. (†) huvudordet i en ”ackusativ med infinitiv”. Nordvall Modersm. 81 (1863). Lidforss FrSpr. 287 (1867). —
-TECKEN. (†) infinitivändelse. Rydqvist SSL 1: 138 (1850). —
-ÄNDELSE. Infinitif-ändelse saknas i se. Rydqvist SSL 1: 240 (1850).
Avledn. (språkv.): INFINITIVISK, adj. som utgöres av l. som utmärker en infinitiv; jfr INFINITIV, adj. SAOL (1900). Mjöberg Stilstud. 167 (1911).

 

Spalt I 423 band 12, 1933

Webbansvarig