Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INFLAMMATION in1flamatʃω4n l. 01—, l. -aʃ- (-tschón Dalin), r. l. f. ((†) m. Weste (1807)); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(-flam- 1675—1762. -flamm- 1695 osv. Anm. I ä. tid förekommer ordet äv. i lat. form o. med lat. böjning, t. ex. Berchelt PestOrs. H 3 b (1589))
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. inflammation; av lat. inflammatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till inflammare (se INFLAMMERA)]
i sht med. benämning på en (ett) icke normal(t) process l. tillstånd i ngn av kroppens delar, utgörande den levande vävnadens reaktion mot skadlig påvärkan av ngt slag (ss. yttre våld, invärkan av vissa kemiska ämnen, förekomst av bakterier), vid akut förlopp kännetecknad (kännetecknat) av ett l. flera av de klassiska (redan av Celsus uppställda) symtomen hetta, rodnad, svullnad, smärta. Akut, kronisk inflammation. Lindh Huuszapot. 167 (1675). Utvärtes Inflammationer och Bulningar. IT 1791, nr 4, s. 1. Inflammation i Lungan och inälfvorne. SP 1792, nr 78, s. 4. Lyckas .. (de vita blodkropparna) förstöra .. (mikroorganismerna), blir det ingen sjukdom eller endast en lokal, avgränsad inflammation. Petrén EpidSj. 12 (1926). — jfr BENHINNE-, BLINDTARMS-, BLÅS-, BRÖST-, BRÖSTHINNE-, BUKHINNE-, HALS-, HOV-, JUVER-, LEDGÅNGS-, LEVER-, LIVMODER-, LUNG-, LUNGSÄCKS-, NAVEL-, NJUR-, SENSKIDE-, ÖGON-, ÖRON-INFLAMMATION m. fl.
Ssgr (i sht med.): INFLAMMATIONS-FEBER. [jfr ä. t. inflammationsfieber, fr. fièvre inflammatoire] (numera knappast br.) feber som åtföljer (inre) inflammation; förr övergående i bet.: inflammation med utpräglad feber, ”feber” (se d. o. 1 b). SvMerc. 3: 510 (1757). VetHLäk. IV. 4: 7 (1797). NF 4: 1090 (1881). —
-FÄLL. (†) = -HINNA. VetAH 1770, s. 236. —
-HINNA, r. l. f. i den äldre medicinen benämning på det i omfång ökade lager av fibrin som vid inflammation (o. andra icke normala kroppstillstånd) bildas i ytskiktet av stelnande blod (vanl. på grund av den under dessa icke normala tillstånd ökade sänkhastigheten hos de röda blodkropparna); förr användt i diagnostiskt syfte efter åderlåtning; jfr -FÄLL, -KAKA, ävensom SPÄCKHINNA, SPÄCKHUD. Var inflammations hinna på Bloden, när ådern öpnades, så duger ej miölken (ss. kur för en mässlingspatient). Alm(Ld) 1761, s. 37. Lovén Huxley 64 (1871). —
-HÄRD. jfr HÄRD, sbst.1 4 b. NF 4: 1090 (1881). Lenhardtson Tandl. 196 (1897). —
-KAKA. [jfr nylat. crusta inflammatoria] (†) = -HINNA. Lundberg HusdjSj. 30 (1868). —
-TILLSTÅND ~02, äv. ~20.

 

Spalt I 425 band 12, 1933

Webbansvarig