| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
INTRIGANT in1trigaŋ4t l. -an4t (inntrigánnt Dalin; in´trigan.‛t el. -aŋ.‛t LoW (1889)), adj. o. sbst. m.||ig.; ss. adj. komp. -are; n. o. adv. =; ss. sbst. best. -en; pl. -er.
I. adj.
1) som brukar intrigera, som är fallen för att intrigera; äv. i överförd anv., om karaktär o. d. (Dumouriez’) intriganta caracter. LittT 1795, s. 81. En intrigant ung qvinna, som vill göra lycka, kan uträtta mycket på en dag. Almqvist AmH 1: 251 (1840). Till .. (Melíkovs) efterträdare såsom inrikesminister utnämndes den intrigante panslavisten general Ignatiev. NF 19: 153 (1895). Hallström Händ. 204 (1927).
2) (†) som brukar inlåta sig i kärleksäventyr; jfr INTRIG 2. Prinsessan Cecilia (Vasa) .. var utsväfvande liksom en del fruntimmer i K(onung) Erics lösaktiga tid: liderliga och intriganta stycken af bättre och sämre folk. HSH 3: 35 (c. 1800).
II. sbst.: person som brukar intrigera l. är fallen för att intrigera. LBÄ 33—35: 31 (1800). En intrigant, en komediantska, en skenhelig harpya. Hagberg Pérez Galdós DPerf. 145 (1893). Bergman LBrenn. 285 (1928).
Spalt I 1039 band 13, 1933