| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
IRRA ir3a2, v.2 -ade ((†) pr. ind. sg. -er HSH 24: 214 (1631)). vbalsbst. -ANDE, -ING (se IRRING, sbst.2); -ARE (tillf., Lindeberg GörI (1925; i boktiteln)).
1) tr.: föra l. bringa (ngn l. ngt) vilse l. på avvägar.
a) (numera knappast br.) komma (ngn) att gå vilse; ofta i bildl. anv.: vilseleda, vilseföra; föra (ngn) bakom ljuset; ingiva (ngn) en oriktig l. felaktig uppfattning av l. föreställning om ngt; förvilla l. förvirra (ngn l. ngns sinne, omdöme, begrepp o. d.); störa, förbrylla (ngn). Låt dig inted irra aff små mishelligheter eller mootståndh. AOxenstierna Bref 4: 266 (1646); möjl. till IRRA, v.1 (Dygdens älskare) gåå .. wägen fram och låta sig ey irra. Brobergen 114 (1708). Den ene (författaren) har .. irrat den andre. Fernow Värmel. 503 (1779). Månan med sveksamt ljus den famlande vandraren irrar. Adlerbeth Æn. 145 (1804). Ej irrar ögonblickets bländverk dig, / .. / .. säker är din smak. / Du rigtigt dömer. Oscar II 2: 5 (1861, 1887). Quennerstedt StrSkr. 1: 86 (1906, 1919). — särsk. (†) i p. pf. i adjektivisk anv.: (sinnes)förvirrad. Hälst denne mannen beklageligen ännu som oftast befinnes irrad och rubbad til sina sinnen. VDAkt. 1792, nr 379.
b) (†) bringa oreda i (ngt), rubba, störa; hindra. Han medh sin flotta i siön irrer någre E. K. M:tts förehaffuende. HSH 24: 214 (1631). Alt sådant, som skulle .. kunna irra .. Konungens Nådige Förtroende til sine Undersåtare. Stiernman Riksd. 2058 (1689). Det djupa töken, / Där irrade compass förgäfves frågas mer. Gyllenborg Bält 204 (1785). Adlerbeth Æn. 58 (1804).
2) intr. o. refl., förr äv. i pass. med intr. bet.: fara l. råka vilse l. på avvägar.
a) (numera knappast br.) gå vilse, råka vilse, förirra sig; äv. bildl. Hvem skal mig vijsa dhen rättaste strååt, / At iagh ey irrar och villse går mehra. JColumbus Vitt. 355 (1682). (Postiljonen) irrade sig i mörckret, at de kommo af rätta stråten. Nordberg C12 2: 469 (1740). Bakefter dig ilar skidlöpare god, / och aldrig irrar hans vingade lod. Tegnér (WB) 3: 128 (1821). Jensen FjStig 125 (1893; refl.). Cannelin (1921; intr.).
b) (numera bl. i vitter stil, mindre br.) bildl.: hysa en felaktig mening l. åsikt, taga miste, taga fel, misstaga sig; äv. med bestämning inledd av prep. i, äv. om l. på. Rudbeck Atl. 2: 241 (1689). Hafwandes iag så stor lust at sielf blifwa wederlagd i thet iag kan irrat hafwa, som jag haft at rätta andras irringar. Block MotalaStr. Föret. 7 (1708). Uplyste och välsinnade Läsare kunna aldrig irra sig på Författarens frågor. SvMag. 1766, s. 573. Jag kan hända irrar mig i calculen. Wallenberg (SVS) 1: 143 (1769). Vi skola ej irras om vägen. Adlerbeth Æn. 231 (1804). Känslan irrar sällan, .. det är förståndet som ofta förvillar sig. Leopold 5: 231 (c. 1820). Jag skall visa er, att ni irrat er om henne. Jolin MSmith 47 (1847). Irrade sig hennes trötta ögon, eller måste hon tro, vad hon såg? Heidenstam Svensk. 2: 171 (1910). — särsk. (†) i p. pf. i adjektivisk anv.: oriktig, felaktig. Den irrade mening, at Birka varit en viss ort, hvilket dock som et almänt namn hörde alla städer til. Dalin Hist. 1: 256 (1747). Liljestråle Fid. 9 (1797).
c) (†) fela i moraliskt avseende; handla orätt; begå synd. Jag är en menniska som andra, hafver mina fel ock kan lätt irra. Loenbom SvArch. 2: 147 (1694). Tänk om din broder ej argt, men öfverskyl med hans brister, / visa den irrande rätt. Tegnér (WB) 3: 115 (1820). Ljunggren Est. 2: 115 (1860). Rundgren Minn. 2: 211 (1870, 1883).
3) (i sht i vitter l. högre stil) intr.: mer l. mindre planlöst ströva omkring (som en vilsekommen l. förvillad), (oroligt) fara l. röra sig av o. an l. hit o. dit, flacka; ofta oeg. o. bildl., särsk. om öga l. blick, tanke o. d.: sväva l. fara omkring; i p. pr. äv. i överförd anv., om rörelse, färd o. d.: som sker under (kring)-irrande. Irra som en osalig ande från det ena till det andra. Leopold 5: 7 (1801). Okänd, saknande stöd, jag irrar i Libyens öcknar. Adlerbeth Æn. 14 (1804). Kring jorden / irrar Sanning husvill längesen. Tegnér (WB) 3: 41 (1817). Mithridates (hade) .. efter förlusten af sitt rike fört en irrande lefnad. Kolmodin TacAnn. 2: 67 (1835). Från nejd till nejd han irrar. Runeberg 1: 253 (1841). (De ogudaktiga) äro irrande stjärnor, åt vilka det svarta mörkret är förvarat till evig tid. Judas 13 (Bib. 1917; Vulg.: sidera errantia; gr. ἀστέρες πλανῆται; NT 1526: willfarande). Yuan var närd av kinesiska traditioner, Sun var en irrande kosmopolit. Essén Eur. 107 (1926). Fantasien irrade utan tygel och utan mål genom rymdens och tidens oändligheter. BonnierLittH 4: 101 (1930). — särsk.
a) [efter fr. chevalier errant] (numera mindre br.) i uttr. irrande riddare, (i medeltida dikt uppträdande) riddare som drog omkring för att söka äventyr o. bekämpa allsköns orättfärdighet, vandrande riddare; äv. oeg. l. bildl., särsk. (vard., skämts.) om person som strövar l. flackar omkring, som för ett kringflackande liv. Om jag inte bedrar mig — så ser jag våra irrande Riddare här borta i trägården. Altén Com. 5 (1798). JWallin i 2SAH 7: 163 (1815). 2NF 23: 215 (1915).
b) (†) i sådana uttr. som irra en väg l. bana, irrande vandra en väg osv.; anträffat bl. i bildl. anv. Widström Vitt. 56 (c. 1790). Hvarannan söka de, och irra lifvets bana. Lidner 1: 336 (1792).
c) (tillf.) med refl. obj. o. objektiv predikatsfyllnad, i sådana uttr. som irra sig trött o. d., irra omkring så att man blir trött osv. Hallström Skogsl. 182 (1904). Damerna .. hade .. irrat sig trötta .. i husgerådsmagasin. Dens. Händ. 213 (1927).
4) (†) känna yrsel l. svindel.
a) i p. pr.: som känner svindel, yr. (De kände sig) så irrande i hufwudet, at de måste .. lägga sig. Broman Glys. 1: 336 (1709). VDAkt. 1783, nr 9.
b) ss. vbalsbst. -ande, yrsel, svindel. Klagandes sigh öfwer en häfftigh Wärck och irrande i Hufwudet. Baazius Posse 103 (1677).
IRRA UT10 4. särsk. (i sht i vitter stil) i överförd o. bildl. anv., om blick, tanke o. d. Runeberg 4: 244 (1836). Ju mindre ens värld är, ju enformigare lif man för, desto mera irrar tanken ut i drömmar. Vising Dante 123 (1896). Hallström Händ. 22 (1927).
(3) -BLOCK. [jfr t. irrblock] (föga br.) geol. erratiskt block, flyttblock. Hemberg ObanStig. 202 (1896). AB 1898, nr 272, s. 3. —
(3) -BLOSS.
1) (i sht i skriftspr.) benämning på ljusfenomen bestående i utefter marken liksom hit o. dit springande l. hoppande små lågor som efter mörkrets inbrott stundom uppträda på sumpiga ställen (o. som av ä. tids folktro uppfattades ss. illvilliga väsen vilka bl. a. förde vandraren vilse, om han följde dem; jfr IRRA, v.2 1 a): lyktgubbe. Bergman Jordkl. 278 (1766). Berlin Lsb. 380 (1852). Irrbloss, som visa sig vid byggnader, betyda (enl. folktron), att någon af huset snart skall bäras ut död. Uppl. 2: 406 (1908). LfF 1910, s. 198.
2) (i högre stil) bildl., vanl. med anslutning till IRRA, v.2 1, om bedräglig fantasibild som upplöser sig i intet, falsk förhoppning som gäckar o. bedrager. Höpken 2: 147 (1749). Höghet och rikedom äro i dina, som i mina ögon ej annat än irrbloss. Björn FörfYngl. 4 (1792). Lögnens irrbloss för oss / dit vi ej vilja gå. Söderberg Dikt. 96 (1901). —
(3) -FART. [efter t. irrfahrt] (†) = -FÄRD 2. Noachs dufva, som .. återkommen förde med sig ett .. grönt blad, hoppets tecken af irrfartens slut. Geijer Brev 68 (1810). Claëson 2: 24 (1857; bildl.). —
-FÄRD. i sht i pl.
1) (†) till 2 a: färd varunder man far vilse. Dalin (1852). Med skäl kan jag kalla .. (mina vandringar) irrfärder, ty mer än en gång har jag förvillat mig. BotN 1856, s. 155; jfr 2.
2) (i sht i vitter stil) till 3: mer l. mindre planlös färd, vandring o. d. hit o. dit, planlöst ”kringflackande”; äv. bildl. (Odysseus) berättar sig sett mångtaliga menniskors hemvist, / under sin irrfärd. Johansson HomOd. 16: 64 (1845). Gustaf Vasas irrfärder (i Dalarna). Höjer Sv. 1: 399 (1874). Historien om vetenskapernas irrfärder. 2LUÅ I. 14: nr 14, s. 1 (1918). —
-GÅNG; pl. (i bet. 2, 3) -ar. [efter t. irrgang]
1) (†) till 2: vilsegående; äv. bildl. Schultze Ordb. 1423 (c. 1755). Om dessa olofliga predikanter och missbrukare .. icke skulle .. varit .. öfvertygade om sitt misstag och irrgång. FinKyrkohSP 4: 250 (1774). Från den rätta vägen jag vek af; / Men, då min irrgång mig till foten dragit / Utaf ett berg, skogsdalen ändad var. Lovén Dante 1: 3 (1856).
2) till 2; konkret: gång l. system av gångar (i byggnad, trädgårdsanläggning o. d.) som är av så invecklad natur att man där lätt går vilse l. har svårt att finna antingen fram till målet l. tillbaka till utgångspunkten, labyrint; numera nästan bl. i bildl. anv., i sht om ngt som är vanskligt att finna rätt i o. vari man lätt råkar ut för misstag. Politikens irrgångar. Labyrint eller en irrgång var anlagd uti et kärr (vid Toppeladugård) .. med 6 omgångar af Afvenboks häckar. Linné Sk. 281 (1751). Den bekanta irrgången på Candia har sin ingång på södra sidan af berget Ida. Bergman Jordkl. 154 (1766). Spekulativ filosofi .. skulle (ss. ämne vid lärovärken) inleda ynglingar uti en irrgång, hvarutur de icke kunna finna någon utgång. Sprinchorn PedUtsk. 13 (i handl. fr. 1804). Den i den samtida kabinettspolitikens alla irrgångar så väl hemmastadde (Görtz). SvH 6: 345 (1906). särsk. (†) anat. o. fysiol. i sg. best. ss. benämning på det labyrintformiga organet i innerörat hos människor o. ryggradsdjur, labyrinten. Hernquist Hästanat. 100 (1778).
3) (numera bl. ngn gg i vitter stil) till 3, = -FÄRD 2. Nordenflycht QT 1748—50, s. 36. De (dvs. ett slags vatteninsekter) löpa eller göra på vatnet samma irrgångar som Pygolampis. PhysSH 1: 162 (1781). Planeters irrgång, stjärnehärens kretslopp. Wulff Petrarcab. 360 (1907).
Ssg (till -GÅNG 2): irrgångs-salong. benämning på ett slags ss. irrgång byggd förlustelselokal, vanl. med alla väggar helt täckta av spegelglas, varigm den besökande förvirras; äv. bildl. AB 1890, nr 1, s. 3. En enkel lekman utan aning om juridikens irrgångssalonger. SvD(A) 1928, nr 326, s. 10. —
(2) -GÅRD. [jfr t. irrhof] (†) labyrint; jfr -GÅNG 2. Böttiger Drottnh. 104 (i handl. fr. c. 1725). Schultze Ordb. 1394 (c. 1755). —
-LEDA, se d. o. —
(3; jfr 1) -LJUS, n. [jfr t. irrlicht] (föga br.) irrbloss, irrsken; eg. o. bildl. Nordenflycht QT 1748—50, s. 80 (bildl.). Östergren (1929; angivet ss. mindre vanl.). —
(3) -LOPP. (i vittert spr., föga br.) jfr -FÄRD 2. Carlstedt Her. 2: 102 (1833). Östergren (1929; angivet ss. skönlitterärt o. sällsynt). —
(2 b) -LÄRA, r. l. f. falsk lära, villolära; särsk. i fråga om religionen. Möller (1790). Sednare tiders uttolkare .. förklara dessa irrläror .. för gnosticism. Agardh ThSkr. 1: 85 (1843, 1855). Cellularpatologien hade rensat läkekonsten från gamla irrläror. SvD(A) 1932, nr 291, s. 6. —
(2 b) -LÄRARE. [jfr -LÄRA] person som utsprider irrläror. Möller (1790). Simon magus, trollkarlen och irrläraren. Rydberg Sägn. 77 (1874). —
(2 b) -LÄRIG. [avledn. av -LÄRA] som omfattar l. ansluter sig till l. som innebär l. vittnar om irrlära. Alnander Sal. 14 (1771). Hvarje skrift, som .. införer andra trosläror än de, som innehållas uti .. kyrkans religionsböcker eller bekännelseskrifter, är irrlärig. Agardh BlSkr. 1: 73 (c. 1855). Petri Ouchterlony 170 (1924).
(2 b) -LÄRING, m.||ig. [till -LÄRA l. -LÄRIG] (numera knappast br.) anhängare av en irrlära, irrlärig person. CFDahlgren 5: 14 (1832). Böttiger i 2SAH 50: 275 (1874). —
(2 b) -MENING. (numera mindre br.) felaktig mening l. åsikt, villomening; särsk. i fråga om religionen. 2RA 1: 183 (1723). Dogmatiska irrmeningar. Tegnér (WB) 8: 107 (1836). Schück FUpsala 168 (1917). —
(2 b) -SATS. [efter t. irrsatz] (†) falsk l. felaktig lärosats, villomening. Dipellianska irrsatzerna. KyrkohÅ 1906, s. 173 (1734). Tessin Bref 2: 16 (1754). —
(1; jfr 3) -SKEN. bedrägligt, förvillande sken; ngn gg äv. om irrbloss, lyktgubbe; ofta bildl. GbgMag. 1760, s. 212 (bildl.). Med .. irrsken förleda den i Sjö-nöd stadde Seglaren at stöta på grund. DA 1793, nr 102, s. 1. Att .. följa speculationens irrsken, till dess man störtar i djupet af en Scepticisme. LBÄ 39—41: 26 (1800). I ödemarken / .. der allenast / Irrsken uppå kärren fladdra. Collan Dikt. 7 (1864). Smith Hägr. 101 (1902).
(1) -STIG. [jfr t. irrsteig] (föga br.) bildl.: villoväg, avväg. Rogberg Pred. 1: 357 (1828). Nog händer det stundom .. att (författarinnans) .. ystra fantasi råkar på irrstigar. GHT 1897, nr 287 B, s. 1. (Schück o.) Warburg 2LittH 2: 77 (1912). —
(3) -STJÄRNA. [jfr t. irrstern, fr. étoile errante] (numera föga br.) himlakropp vars läge i förh. till (jorden o.) andra himlakroppar ständigt o. till synes planlöst förändras, planet; förr äv.: komet; motsatt: fixstjärna; stundom bildl. Schultze Ordb. 5000 (c. 1755). Planeter, eller Irr-stjernor. (Gjörwell o.) Bergklint Sam. 63 (1775). Irrstjernor, eller kometer. Afzelius Sag. 7: 134 (1853). Bremer Hertha 464 (1856; bildl.). Östergren (1929; angivet ss. mindre vanl.). —
(3) -VANDRING. (numera bl. tillf.) jfr -FÄRD 2. Wallin 1Pred. 1: 350 (c. 1830). Kolmodin Liv. 1: 13 (1831). EHedén i Julpost 1925, s. 48. —
-VÄG. [jfr t. irrweg]
1) (i sht i vitter stil) till 1: väg som leder vilse, orätt väg, villoväg; avväg; numera nästan bl. bildl.; jfr -STIG. Sahlstedt (1773). En marsch öfver många obanade ställen, och på irrvägar. Kolmodin Liv. 4: 55 (1843). Att leda andra menniskor in på religiösa eller filosofiska irrvägar. Wikner Vitt. 168 (1878). VerdS 323: 53 (1928).
IRRISK, adj. [jfr t. irrisch] (†) till 3: virrig, förvirrad. När någon så fyller sig, att hans Förstånd warder grofft, irriskt, och swårmodigt till Sinnes. Fernander Theatr. 72 (1695). —
Spalt I 1155 band 13, 1933