Publicerad 1934 | Lämna synpunkter |
JAMB jam4b, r. l. m.; best. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid användes äv. den lat. formen iambus (jambus), stundom med lat. böjning. Arvidi 121 (1651: aff .. Jambis). Möller 1: 825 (1745: jambus). Pfeiffer (1837: Jambus).
i sht metr. o. litt.-hist.
1) tvåstavig versfot med stigande rytm (i äldre, kvantiterande vers bestående av en kort o. en lång stavelse, o. i modern, accentuerande vers av en svagtonig o. en starktonig stavelse). Holmberg 1: 1049 (1795). Beckman SvSpr. 265 (1904). NysvSt. 1931, s. 179. — jfr DIJAMB.
2) vers(rad) som består av jamber (i bet. 1); jambisk versform. Den tiestafviga Jamben. JGOxenstierna 4: Föret. X (1815). Så vidt som jambens välde blef mig gifvet. Österling ÅrVis. 111 (1907). Den fritt rimmade fyrtaktiga jamben. Castrén Creutz 165 (1917). — särsk.
b) [anv. beror på att den författare som utbildat den jambiska versformen (den grekiske lyrikern Archilochos) speciellt använde den i satirer o. smädedikter] (i fråga om förh. i det antika Grekland o. Rom) om jambisk vers l. versform ss. använd i l. karakteristisk för satirisk diktning l. smädediktning o. d.; äv. om (dikt tillhörande) denna diktart (i den mån den använde jambisk versform). Hvad lag du vill låt gällande bli till straff / För djerfva Jamber! Adlerbeth HorOd. 29 (1817). Schück AllmLittH 1: 80 (1919).
Spalt J 64 band 13, 1934