| Publicerad 1934 | Lämna synpunkter |
JASÅ jas3å2 l. jaså4 (Anm. På grund av växlande känslobetoning uttalas ordet med mycket skiftande tonfall; jfr OGjerdman i NysvSt. 1927, s. 50 ff.), interj. 1. adv. o. sbst.; ss. sbst. n.; best. (tillf.) -t; pl. (tillf.) -n (Öberg).
I. partikel som med mycket växlande känsloinnebörd (likgiltighet, artighet, deltagande, försmädlighet, ironi, glad överraskning, förargelse, ledsnad, häpnad osv.) användes ss. svar på ngt som man fått höra l. ss. utrop då man får veta ngt l. själv upptäcker l. kommer underfund med ngt osv.; ofta med frågetonfall o. äv. ss. inledande en frågesats. Jaså, det visste jag inte. Jaså, det är du (som kommer här). Jaså, står det så till? Jaså, tror du det? Ja så var siukan den. Hesselius Zaletta 8 (1740). ”Madam!” skrek prostinnan ännu högre ”Madam Ål! .. ja så, nej, det var madam Follin ..”. Bremer Grann. 2: 95 (1837). Det kom ett bud från Adlercreutz: ”forcera! / ..” / Von Törne hörde ganska lugnt derpå, / Behöll sin plats och svarte blott: ”jaså!” Runeberg 5: 53 (1860). Fabbes helsning besvarades af Birgit med ett: Jaså, du är här nu igen. Rydberg Vap. 39 (1891). Jaså, minsann! UngKraft. 1907, s. 49. En högljudd snarkning darrade i luften. Jaså, han sov! Sjödin StHjärt. 157 (1911).
II. ss. sbst., om ordet jaså. Han brummade ett missnöjt jaså. Hustrun stod och lyssnade, men hörde bara några torra jasån. Öberg Makt. 2: 135 (1906).
Spalt J 77 band 13, 1934