| Publicerad 1934 | Lämna synpunkter |
JUST jus4t, adv.2
1) (†) exakt, precis, på pricken; rätt, riktigt; noggrant; noga, bestämt; i sht i fråga om mått, vikt, antal, sätt o. d. Sigfridi E 4 a (1619). Han will och kan ställa werket (i tornuret) till gångh .. att det skall gåå Just som ett håår. VDAkt. 1662, nr 33. När som alt kommer just omkring. Lucidor (SVS) 462 (1674). Hwad deszas (dvs. subdiakonernas) syslor widh Kyrkiorna egenteligen har warit, kan jag eij så just säija. Dijkman AntEccl. 260 (1678, 1703). Den rekningen som E(ders) H(öggrevlige) Excell. öfversände stemmer iust in medh min book. Rudbeck Bref 198 (1684). Han (gav) oss i sit bo just hälften vtaf alt. Kolmodin QvSp. 1: 657 (1732). PH 5: 3445 (1752). (Sv.) Det väger just fyra pund, (lat.) Accurate quatuor librarum ponderis est. Sahlstedt (1773). — Anm. Jfr anm. under JUST, adj. 2.
2) användt för att eftertryckligt framhålla l. precisera ngt (t. ex. stället där, tiden då l. sättet varpå ngt sker) l. betona ngns l. ngts identitet: precis; alldeles; oftast ss. bestämning till ett enskilt ord l. ett adverbiellt uttr. (i Sv. vanl. framför, i Finl. ofta efter detta); äv. (vard.) i förb. just precis, förr äv. rätt just, precis. Rätt just på samma rum. Brenner Dikt. 1: 246 (1713). Jag håller just nu på .. att grädda pannkakor. CFDahlgren 4: 124 (1831). (Kalabaliken i Bender) var blott ett afskeds-skämt, en lek / Just efter kung Carls natur. Snoilsky 2: 78 (1881). Klopstock fylde just i dagarne 72 år. Wirsén i 3SAH 2: 220 (1887). ”Tusan så grann du är. Du är väl inte ute på friarfärd heller?” ”Jojo män, farbror, det är just hvad jag är”. Lagerlöf Berl. 2: 147 (1891). Allra roligast är det ändå att ströfva omkring .. just precis dit lusten drar en. Beskow Greta 46 (1901). Det är just den bägaren som min herre dricker ur. 1Mos. 44: 5 (Bib. 1917). — särsk.
a) framhävande att ngt håller på att ske l. att ngn står i begrepp att göra ngt l. att ngt äger rum i samma ögonblick som ngt annat inträffar; ofta i förb. just som l. just då, äv. (vard.) enbart just, inledande en bisats: i samma ögonblick som, i det ögonblick då. Just som han skulle stiga fram och giöra Eeden. Serenius A 2 a (1734). Han stod just vid dörren, då vi kommo in. GMArmfelt (1783) hos Tegnér Armfelt 1: 111. Just då Mollberg griper efter flaskan, drager sig ett slagregn samman. Ljunggren Bellm. 226 (1867). (Myggorna) gör djupborrningar i ögonlocken just man skall till att sova. Didring Malm 1: 69 (1914).
b) i det adverbiella uttr. just som, alldeles l. precis (så beskaffad l. på samma sätt) som. Log en, log en an; / Gret hon, så gret han; / Just som hustru och man. Kellgren 1: 116 (1788). Blek och mager, just som ett skelett. SöndN 1866, nr 19, s. 1. Bergman LBrenn. 21 (1928). — särsk. (starkt vard., bygdemålsfärgat) övergående i bet.: nästan, ”lik(a)som”, ”man skulle (nästan) kunna säga”, ”det är inte utan att” o. d.; stundom rent pleonastiskt. Agrell Maroco 1: 299 (1790, 1796). Jag (har) blifvit just som litet lomhörd på senare tiden. Topelius Läsn. 1: 73 (1865). Barnet gick öfver isen och vi mötte med båt vid iskanten. Det började blåsa friskt, och vi voro just som litet rädda för flickungen. Lönnberg BlSkär. 39 (1876). Till slut fick hon höra, att det justsom var en hemmanskarl som tänkte sig dit ock fria. JNordlander i Landsm. VII. 8: 3 (1889).
c) i uttr. just jämnt, äv. just och jämnt.
α) (vard., mindre br.) precis, på pricken. Det var just jämt Sju år, förrn Carl den Elfte dog. Livin Kyrk. 3 (1781). Verkligheten är (enl. sofisterna) just och jemt det, som du i dina växlande intryck tycker den vara. Wikner Lifsfr. 2: 12 (1871). Vi ä’ ett par ordentliga fäben bägge två, det ä’ just jämnt hva’ vi ä’. Janson Gast. 12 (1902). Klinckowström BlVulk. 1: 19 (1911).
β) (i Finl.) nätt och jämnt (men heller icke mer). Hertzberg Päivärinta 3: 189 (1886). Utan några vyer, ohyfsad ock talanglös, gjorde han just jämnt hvad författningarna om hans tjänst föreskrefvo, men icke heller ett jota mer. Ahrenberg Männ. 2: 282 (1907). Kihlman Deledda RTagl. 142 (1922: just och jämt).
d) ss. svar på fråga l. eljest bekräftande, i uttr. just så l. just det ja, äv. (numera bl. i Finl.) ja(ha) just, precis så är det, alldeles rätt l. riktigt. Jaha just, herre. Almqvist DrJ 184 (1834). Öfversten går in i alla hennes idéer, tänker ”just så,” finner sublimt och djupt hvad hon finner så. Bremer Nina 540 (1835). Jag har att betala för en sup … — Sextio penni … — För en sqvätt finkelbränvin? — Ja just. Hertzberg Päivärinta 3: 236 (1886). Just det ja, afbröt skalken. Hillman SpNov. 88 (1896). Hallström LegDr. 88 (1908).
e) (vard.) i uttr. just nu, alldeles nyss, för ett ögonblick sedan. Widegren (1788). (Sv.) Jag steg just nu opp. (fr.) Je ne fais que de me lever. Nordforss (1805). Han var här just (alldeles, precis) nu. StModSpråkv. 4: 246 (1908).
f) (vard.) i uttr. det är l. gör just detsamma, det är tämligen l. rätt likgiltigt, det spelar ingen (nämnvärd) roll. Hvad du kallas, det är just detsamma, / Allt dock kommer an på hvad du är. Böttiger 2: 124 (1842, 1857). Det gör just detsamma. Auerbach (1909).
3) med (mer l. mindre) försvagad bet. i sats med nekande innebörd, för att (hovsamt) uttrycka en inskränkning i l. modifikation av ngt, en reservation mot l. korrigering av en mening l. uppfattning o. d.: icke så exakt l. noga, icke precis, icke alldeles, icke egentligen; ofta i uttr. just ingen, så godt som ingen, ingen nämnvärd, just ingenting, så godt som ingenting, ingenting att nämna l. tala om l. räkna med l. göra affär av; icke sällan ss. ett mera dämpat o. indirekt uttryck för: allt annat än (bra, vacker osv.). HFinLappm. 4: 384 (1622). Han var just intet så oäfven. Gyllenborg Vill. 39 (1721); jfr 4. Är han lärd? jag kan just icke säga (dvs. det är inte så ”över sig” med det). Cavallin (1875). Under tiden såg jag folk springa hit och dit, utan att just veta hvad de gjorde. Tegnér Armfelt 1: 444 (1883). Det är just icke ngt trefligt sällskap. Schulthess (1885). Jag vet just inte det (dvs. jag är inte så säker på det, jag skulle knappt tro det). WoH (1904). Där växer lönn och ek och lind, hängbjörk och hassel, men just inga barrträd. Lagerlöf Holg. 1: 99 (1906). Kära pappa duger till just ingenting. Bergman LBrenn. 35 (1928).
4) (vard.) i förstärkande l. bekräftande anv.: värkligen, riktigt, i sanning, ”vad man kan kalla”; ss. bestämning till ett sbst. likvärdigt med ett adj.-attribut: värklig, riktig, äkta, veritabel. Det är just en Hedersman: han gjör sig älskad hos alla människjor. Björnståhl Resa 1: 248 (1771). Det var just rätt åt dig. Bellman Gell. 4 (1793). Jag undrar just huru jag skulle ta mig ut på scenen? Jolin Kom. 14 (1845). Vem dammade åt honom? En gammal gumma? — man kunde just tro det. Sjödin StHjärt. 128 (1911). — särsk.
a) ironiskt. Bunge Älsk. 63 (1799). Jo det vore just roligt att ha en man, som alla menniskor skulle skratta åt. Jolin Kom. 20 (1845). ”Tummetott, kom och hjälp mig! ..” .. ”Jo, jag är just den rätte, jag, att hjälpa någon,” sade han. Lagerlöf Holg. 1: 50 (1906).
b) (numera föga br.) övergående i bet.: ”ordentligt”, rent av. Man just sörjer att tvänne så store Konungar (som G. II A. o. Henrik IV av Frankrike) ej fingo lysa på en och samma tid. Hallenberg Hist. 1: 102 (1790). Bloden kokar just i mina ådror. Björn FörfYngl. 99 (1792). Åt denna falska verld / Jag just är sjuk. Hagberg Shaksp. 7: 90 (1849).
c) (vard., mindre br.) i sats med ”kunna” ss. predikat, närmande sig bet.: gärna. Hagberg Shaksp. 2: 18 (1847). Hvarför ska’ du .. jemt skicka den der stackaren! Du kan just gå dina ärenden sjelf. Strindberg RödaR 84 (1879).
5) ss. tidsadverbial.
a) (i sht vard.) alldeles nyss, för ett ögonblick l. en (mycket) kort stund sedan; helt nyligen. I är 19. år gammal, Jag har just fylt mina Fyra å tiugu. Gyllenborg Sprätth. 30 (1737). Häradshöfdingen har väl inte väntat? — Inte ett ögonblick; klockan slutade just att ringa sju. Strindberg RödaR 6 (1879). Elfving Kulturv. 6 (1895).
b) för att beteckna att ngn står i begrepp att göra ngt l. att ngt är omedelbart förestående. (Sv.) Jag ville just säga det: (fr.) j’ allais le dire. Schulthess (1885). Det kom till hans (dvs. konungens) kännedom .., att Scheffer just skulle betala sista återstoden af sina skulder från den franska ambassaden. Odhner i 3SAH 6: 203 (1891).
Spalt J 294 band 13, 1934