| Publicerad 1934 | Lämna synpunkter |
1) man som bor på l. härstammar från Jutland, jutländare, jyllänning; i pl. om individer på l. från Jutland utan hänseende till kön. Anno 66 then 19 Augustj kom før retta Morten Mechilsson Jutte och war fødd vdj Jutland j danmark. SthmTb. 19/8 1566. (Christiern II blev) hoos the Danska jw mehr och mehr förhatad, så at Jutharna honom sin Lydno opsade An. 1523. Brask Pufendorf Hist. 338 (1680). Jutarnas språk har hittills ansetts ega blott en ganska ringa andel i det danska högspråkets bildning. EHTegnér i 3SAH 6: 440 (1891). Cederschiöld Ordlek. 182 (1906, 1910).
2) [jfr motsv. anv. i nor. dial.] (numera bl. arkaiserande i historisk framställning) dansk; vanl. med föraktlig l. försmädlig bibet. (i sht av falskhet, trolöshet o. d.); i äldre tid ofta användt ss. direkt skymf- l. okvädinsord (äv. till l. om icke dansk person). G1R 8: 370 (1532). Så mena wij wäl, att Juthens ostadighet och ordlöshet inthet fuller är at lijtha på. RARP 7: 88 (1660). Jämwähl (böte han) 3. m(arke)r för det han haar kallat Jöran Branting een Juute. VDAkt. 1678, nr 32. Wåra hafwa dagelig händel med de qwarlemnade Iuthar, Ryssar och Saxar i Pommern. KKD 5: 306 (1712). Topelius Fält. 2: 108 (1856). Herr Lars’ hövitsmän sade många fula ord om jutarnas skändliga sätt att uppfylla sina storordiga löften. Ljungquist Dacke 315 (1927). — särsk.
a) (förr) i uttr. skrämma juten l. jutar ss. benämning på en lek. Dahlstierna (SVS) 183 (1707). Livin Kyrk. 110 (1781).
b) (†) i uttr. hava en jute i sig, vara en falsk o. opålitlig individ. OPetri Tb. 39 (1524; uppl. 1929).
Sammansättningar (i allm. till 2). Anm. Av nedan anförda ssgr, som samtliga eg. tillhöra en gången tid, kan en l. annan med klandrande innebörd ännu ngn gg citationsvis uppträda i arkaiserande framställning.
-VAGN. (jut- 1673—1852. jute- 1673) (förr) ett slags från Danmark inkommen (vanl. öppen) korgvagn (med lösa stolar). BoupptSthm 19/3 1673. Uti Kyrkofärder om Sommaren nyttjas .. små Jutvagnar för En Häst, hvaruti flere åka. Johansson Noraskog 1: 61 (i handl. fr. 1785). LBÄ 16—17: 98 (1798). Almqvist AmH 1: 127 (1840). Dalin (1852; med hänv. till korgvagn).
B (†): JUTA-KONA, se C. —
-SKÄLM, se C.
C: JUTE-BEST. [till BEST 4 a] (†) Gud lär i wrede Er widare risa, / I Jutebestar. Afzelius Sag. XI. 2: 55 (i visa fr. c. 1710). —
-DAGTINGAN. (†) av danskarna ingången dagtingan. Såsom Han nogsamt tilförene hade förfarit, hwad som Jutedagtingan hafwer innebära. Tegel E14 198 (1612). —
-FLASKA. (†) bildl. i uttr. dricka utav juteflaskan, hava umgänge o. förbindelser med o. låta sig påvärkas av danskarna (i politiskt avseende). (Du skall ge akt på) um ther (i Kalmar län) nogre finnes, som alrede så mykit druckit haffve utaff then juthe flasken, ath the icke vele afflate theris gamble kundskap, köpslagen och falske stämplinger, som the en tiid lång hafft haffve medh the danske. G1R 25: 157 (1555). —
-HATARE. Den forne Jutehataren (E. Benzelius d. y.) har .. efter tidens lägenhet från Holsteinare blifvit Skandinav. Forssell i 2SAH 58: 402 (1882). —
-KONA. (juta- 1674. jute- 1831) Stockholms mångleskor haff(ver) iagh hördt, onda juta konor har iagh och sedt, men här är fast meer. VDAkt. 1674, nr 79. (K. IX) började kalla henne (dvs. sin gemål i andra giftet, Kristina av Holstein-Gottorp), Jute-konan! Fryxell Ber. 5: 49 (1831). —
-LOVEN. ”jutes” löfte. Aldenstund han tilförene wäl förstådt hade, hwad Jutelofwen hade innebära. Tegel E14 115 (1612). —
-LÖGN. [jfr nor. dial. jutelygn, som emellertid brukar hänföras till jute, biform till jutul, storskrävlare, eg.: jätte (jfr Torp NynorEtymOrdb. 253 (1915))] (jut- 1715. jute- 1599—1710) (†) grov lögn; gemen lögn. Till altt dette swarade H. Gabriel mechta obeskedeligenn, och sade att altt war een stor Juthelögn. UppsDP 28/2 1599. Dhet Stockholmska brefwena berätta att 40000 man wåre därifrån gångne att secundera Wiborg, är wisserligen een jute-lögn. KKD 5: 127 (1710). Swedenborg RebNat. 1: 232 (1715). —
-SKÄLM. (juta- 1680. jute- 1710) Ryttarne skälla Bönderne (i Skåne) undertiden för Juta-skälmar, Snaphaner och slikt mera. LMil. 1: 50 (1680). Cavallin Herdam. 5: 363 (cit. fr. 1710). —
-SÄLLSKAP. jfr -HOP. Att I .. ingenn lijtt her effter stelle till thet listige Juthe selskap. G1R 22: 120 (1551). —
-UNGE. Klagade M. Nicolaus (dvs. kyrkoherde N. Isogæus, född i det då norska Jämtland) J Kiöpingh, att han måste heeta een falsker Jute unge aff honom. VästeråsDP 9/9 1619. —
-VAGN, se A.
Spalt J 308 band 13, 1934