Publicerad 1934   Lämna synpunkter
JÄRPE jær3pe2, förr äv. JÄRP, m. l. r.; best. -en; pl. -ar ((†) -er VinkällRSthm 1557, Loenbom Upl. 4: 101 (c. 1600); -or NorrlS 1: 345 (1616), Spegel GW 203 (1685)).
Ordformer
(die- 1691. hjä- (hie-) 1623—1912. jä- (je-) c. 1525 osv. järp Asteropherus 18 (1609), Hembygden(Hfors) 1910, s. 326. järpe OrdnLilleTull. 1622, s. B 1 a, osv.)
Etymologi
[fsv. iärpe, motsv. isl. jarpi, avledn. av jarpr, brun, motsv. fht. erpf, feng. eorp, mörkfärgad, av ett ieur. erbhnó- l. erbo-, i avljudsförh. till gr. ὄρφνινος, ὀρφνός, mörkbrun; möjl. besläktat med JÄRV]
1) individ l. art av det till underfamiljen Tetraoninæ av familjen Phasianidæ hörande hönsfågelsläktet Tetrastes Keys. o. Blas., särsk. den i Sv. förekommande arten Tetrastes bonasia Lin.; äv. koll. i sg.; äv. ss. ämnesnamn om maträtt. De hade järpe till middagen. Hagdahl Kok. 13 (i handl. fr. c. 1525). Torsdag Middag tiill kiöckitt tiill ierper Renst win. VinkällRSthm 1557. Järpar, äro skogs-foglar, stora som dufvor, lockas med en pipa, hållas för the läckraste ock bäst smakande foglar. Œdman Bahusl. 43 (1746). Ingen dock kunde som jag på afstånd skönja emellan / Granarnas yfviga qvistar den skyggt sig gömmande hjerpen. JLRuneberg (1827) i FoU 24: 79. Järpen .. är något mindre än orren, prydd med en låg tofs på hjässan och vackert spräcklig af grått, svart, hvitt och rödbrunt. Stuxberg (o. Floderus) 1: 369 (1900).
2) kok. i oeg. anv.
a) visst benfritt köttparti av oxe (jfr HARE 4); i ssgrna OX-JÄRPE o. JÄRP-KÖTT 2.
b) av (vanl. färserat) kalv- l. oxkött formad kotlett i form av en järpe; i ssgrna KALV-, OX-JÄRPE l. (tillf.) elliptiskt för dessa. HbKokk. 94 (1846). HemKokb. 117 (1903).
Ssgr (i allm. till 1): A: JÄRP-BO, n. FoFl. 1928, s. 135. —
-BRÖST. (järp- 1903 osv. järpe- 1755) särsk. kok. Warg 90 (1755). HemKokb. 117 (1903). —
-HAGEL. jäg. hagel som användes vid järpjakt. WoJ (1891). Stjernstedt Minnesbl. 128 (1912). —
-HANE. järptupp. Hahr HbJäg. 437 (1866). —
-HÖNA. hona av järpe. Swedberg Ordab. (c. 1730). —
-JAKT. Hahr HbJäg. 435 (1866). —
-KULL. Tegengren Dikt. 62 (1900). Samtliga järpkullar .. innehöllo i regel 10 à 12 ungar. FoFl. 1928, s. 165. —
-KÖTT. (järp- 1832 osv. järpa- 1578. järpe- 1755) kok.
1) till 1. BOlavi 19 a (1578).
2) (†) till 2 a; jfr HARE 4. Hierpekiöttet .. sitter inuti oxen under niuran. Warg 57 (1755). Sjöberg Singstock 25 (1832). —
-ORRE. zool. bastard av järpe o. orre. Lundell (1893). Järporren, Tetrastes bonasia × Lyrurus tetrix, har en gång (1896) anträffats i Sverige. 2NF 20: 949 (1914). —
-PIPA, r. l. f. jäg. visselpipa (av trä, ben l. metall) varmed man härmar järpens läte för att locka honom inom skotthåll. Hierp pipor af silfver. Wrangel TessPal. 33 (i handl. fr. 1735). Nordholm Djurf. 45 (1749). Ekman NorrlJakt 178 (1910). —
-RÄKNING. (i Norrl., i sht förr) beräkning enl. vilken värdet av viss annan skogsfågel angives i förhållande till järpen. Modin GTåsjö 210 (1916). —
-SLÄKTE(T). zool. det till underfamiljen Tetraoninæ av familjen Phasanidæ hörande släktet Tetrastes Keys. o. Blas. Carlson Fågl. 210 (1894). Järpsläktet .. kännetecknas däraf, att såväl tårna som nedersta delen af tarsen äro obefjädrade. 2NF (1910). —
-STEK, r. l. m. kok. Hjerpstek anses allmänt för det mest välsmakande, finaste och sundaste af allt vildt. Nilsson Fauna II. 2. 1: 65 (1828). Perdén Kitunen 4 (1834). —
-TUPP. Bergström HbJagtv. 8 (1872). —
-UNGE. Hamilton Hågk. 308 (1928). —
-ÄGG, n. SvLitTidn. 1819, sp. 809.
B (†): JÄRPA-KÖTT, se A.
C (†): JÄRPE-BRÖST, -KÖTT, se A.
D (†): JÄRPER-PASTEJ. pastej på järpe. NSvBibl. I. 2: 103 (1623).

 

Spalt J 470 band 13, 1934

Webbansvarig