| Publicerad 1934 | Lämna synpunkter |
JÄSINGEN jä3siŋen2, sbst. m. best. o. interj.
(starkt vard.) lindrigare svordom l. ngt dämpat kraftuttryck; jfr DJÄVUL B anm. 4:o. Pierrot. Kiäre Herre, hva giäsingen skiäms Ni inte tä håll tåf män Fästmö å män egen stinta? Ehrenström Öfverd. 29 (1739; bygdemålsfärgat). Det är styft! Jäsingen så urstyft! Cederberg Dimfig. 151 (1887). Fick han ett napp (under fisket) .., så kunde han ge sig jäsingen på att di rackarna bara tog af masken och kilade sin väg igen. Forsslund Djur 29 (1900).
Spalt J 479 band 13, 1934