| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KALVSKINN kal3v~ʃin2, n.; best. -et; pl. =.
1) (ogarvad l. garvad) hud av kalv; äv. ss. ämnesnamn; jfr KALV, sbst.1 I 4. Beredt, garvat kalvskinn. Binda in en bok i kalvskinn. TullbSthm 1539, s. 36 b. Bonden må snart icke sälie ett kalffskin, medt minne han skall böthe therföre. G1R 15: 7 (1543). Kalfskin hengia så monge på weggene som nöth hudar (dvs. döden drabbar lika ofta unga människor som gamla). SvOrds. B 4 a (1604); jfr Grubb 411 (1665). Räntsel .., bestående af kalfskin, den ludna sidan utvänd, innan til fordrad med väf. PH 6: 3961 (1756). Ofärgat kalvskinn. Key Amatörbokb. 66 (1916). En flamländsk dyna, fodrad med ludet kalvskinn och stoppad med hackelse. RedNordM 1928, s. 12. — särsk.: för skrivbruk beredt kalvskinn, pergament; numera bl. i ssgr (jfr KALVSKINNS-BREV, -SKATT); förr äv. (mer l. mindre föraktligt) om på pergament skriven urkund; jfr VELÄNG. (C. Fleming kallade) hånligen .. Concilii beslut (i Uppsala) för ett kalfskinn. UrkFinlÖ II. 1: 146 (1647). Må den om börd och härkomst drömma, / Som ingen större lycka vet, / Än sina anors åldrighet / Uti et textadt kalfskin gömma! Lenngren (SVS) 2: 59 (1790). Fryxell Ber. 4: 172 (1830).
2) i överförd anv. l. mer l. mindre oeg. l. bildl.
a) om trumma (med för ändamålet på särskilt sätt beredt, utspänt kalvskinn ss. väsentlig beståndsdel); i sht (numera nästan bl. i fråga om l. med hänsyftning på ä. förh.) om trumman ss. i krigstjänsten för signalgivning o. d. användt instrument. Stiernhielm Parn. 2: 2 (1651, 1668). Ludrar och spända Kalfskin dånade (under stridstumultet). Mörk Ad. 1: 198 (1743). Må han gerna slamra på sitt kalfskinn så mycket han behagar. Nyblom Bild. 235 (1864). Strindberg SvÖ 1: 280 (1882). — särsk.
α) (†) i bildl. uttr. som beteckna att ngn är l. går i krigstjänst (o. måste iakttaga krigslydnaden). När alt är förslöst, så nödgas man aff desperation at nappa til Swärdet, och föllia Kalffskinnet. Grubb 576 (1665). Dän som ikke lyder föräldrarna, måste lyda kalvskinnet. Schultze Ordb. 4270 (c. 1755). Han I håg at svärja Er til kalfskinnet? Rutström Schiller 25 (1799).
β) (i vissa trakter, skämts.) i uttr. plåga kalvskinn, slå trumma. WoL 734 (1889). Östergren (1929).
b) om kalvskinn som i ä. tid överlämnades till friare ss. tecken på avslag på frieriet; utom i fråga om ä. förh. numera bl. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i vissa bildl. uttr. som beteckna att ngn givit l. fått avslag på frieri, ss. giva l. få kalvskinn, förr äv. giva l. bära (ngn) korg och kalvskinn l. få korg och kalvskinn o. d. Virgo. Tagh til Fawour thenna här Korg, / .. Circeius. Här i liggier och itt Kalffskin, / .. Virgo. Ha, ha, see Frijaren sköna / Bär Kalffskin och Korg til löna. Chronander Surge F 2 b (1647). Rudbeck Atl. 4: 113 (1702). (Hon) gaf hånom nej, kårg och kalfskin. Burman Alm. 1726, s. 31. Hembygden(Hfors) 1913, s. 141 (fr. Finl.).
B: KALVSKINNS-BAND. i sht bokbind. (hel- l. halvfranskt) bokband av kalvskinn. ÖB 24 (1712). Auerbach (1909). —
(1 slutet) -BREV. (-skinn- 1916. -skinns- 1820 osv.) (numera föga br.) pergamentbrev. Iduna 8: 141 (1820). Hyltén-Cavallius Vär. 2: XXXIII (1868). JmtFmT 6: 71 (1916). —
-FÄLL. (i sht förr) fäll (se FÄLL, sbst.1 1) av kalvskinn. BoupptSthm 13/12 1679. I sängen användes (i drängstugor i Bärgslagen i början av 1800-t.) i stället för lakan beredda kalfskinnsfällar, som lågo på halmen. Landsm. V. 7: 45 (1891). Fatab. 1927, s. 175. —
(jfr 1 slutet) -PERGAMENT. av kalvskinn beredt pergament; äv. om på pergament skriven urkund. Wikforss 1: 894 (1804). Wecksell DHjort 8 (1862; om Uppsala mötes beslut). —
(2 a) -PLÅGARE. skämtsam l. föraktlig benämning på trumslagare. (Lundin o.) Strindberg GSthm 528 (1882). GävleP 1919, nr 170, s. 3. —
-RÄNSEL. av kalvskinn tillvärkad ränsel, särsk. om (i sht förr använd) soldatränsel; jfr KALV, sbst.1 I 2 b. BoupptVäxjö 1773. KrigsmSH 1799, s. 127. Quennerstedt Torneå 1: 172 (1901). —
(1 slutet) -SKATT. (-skinn- 1881. -skinns- 1764 osv.) (förr) till biskop erlagd skatt som var anslagen till underhåll av bibliotek vid domkyrka. Botin Utk. 630 (1764). Hildebrand Medelt. 1: 293 (1881). —
-STÖVLOR, pl. (†) i uttr. få vit hatt och kalvskinnsstövlor, ”få korgen”; jfr KALVSKINN 2 b. Meenar tu at tu icke får hwijt Hatt och Kalffskins Stöflar i dagh. Chronander Bel. H 6 a (1649). —
Spalt K 219 band 13, 1935