| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KANTABEL kanta4bel, adj. -bla; -blare.
mus. som (lätt) kan sjungas; sångbar; melodiös. Bellman (c. 1788) hos Lamm Oxenst. 79. Efter 1650 framträdde (i Tyskland) mera påtagligt (det musikaliska) beroendet av Italien, och de kantabla solosatserna dominerade avgjort. Norlind AMusH 318 (1921). SvD(A) 1933, nr 355, s. 24. — Anm. I den it. formen cantabile (äv. skriven kantabile) användes ordet i musikaliskt fackspr. dels ss. adv. i bet.: sångbart, med framhävande av melodien, melodiöst, dels ss. sbst. (med neutralt genus) i bet.: sångbart, melodiöst (parti av ett) musikstycke. Holmberg 1: 290 (1795). Höijer (1864). 3NF (1925).
Spalt K 408 band 13, 1935