Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KANTAT kanta4t, r. l. m. l. f. (m. Nordforss (1805), WoJ (1891); f. Envallsson (1802), Heinrich (1814; i formen kantate)); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(kantat (can-) 1792 osv. cantate 1782—1851. kantater (can-), pl. 1739 osv.)
Etymologi
[jfr t. kantate, eng. cantata, fr. cantate; av it. cantata, avledn. (eg. p. pf. f.) av cantare, sjunga (jfr KANTABEL), av lat. cantare, sjunga, bildat till canere, sjunga (se KANTOR; jfr CHANSON, CHANSONETT, DISKANT, KANTILENA, KANZON)]
— jfr FEST-, KYRKO-, SORG-KANTAT m. fl.
1) mus. i fråga om förh. fram till 1700-talets midt: ett slags (urspr. för föredragning i hemmet, i adelns gemak o. d. avsett) musikstycke bestående av en cykel av recitativiska solosånger (o. arior); i fråga om förh. efter nämnda tid: ett slags festkomposition för kör, soli och orkester. Londée Kellner 19 (1739). Organisten .. Zink ärnar af egne Compositioner utgifva .. Cantater och Visor. IT 1791, nr 35, s. 4. Wegelius MusH 162 (1892). Oratorier, kantater och andra vokala verk. SFS 1920, s. 1245.
2) litt.-hist. benämning på texten till en kantat (i bet. 1). Kellgren 2: 27 (1782). Kantat vid jubelfest-promotionen i Upsala den 6 September 1877. Rydberg Dikt. 1: 5 (1877, 1882; titel på en dikt). SvLittH 2: 183 (1919).

 

Spalt K 410 band 13, 1935

Webbansvarig