| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KAPITÄL kap1itä4l, n. (Rudbeck Atl. 2: 532 (1689) osv.), äv. (i bet. 3 alltid) r. (l. m.) (Möller 1: 8 (1745; i bet. 1), SvD(B) 1933, nr 80, s. 6 (i bet. 1)); best. -et, ss. r. l. m. -en, äv. -n; pl. = l. (ss. r. l. m. alltid) -er.
1) byggn. den översta, ofta ngt framspringande o. rikt utsmyckade delen av en kolonn, pelare l. pilaster; pelarhuvud. Mykenskt, doriskt, joniskt, korintiskt, romanskt, gotiskt kapitäl. 4 Capiteler aff Gåtlandz Sten. BoupptSthm 1674, s. 951 a, Bil. Pelaren .. delas i Bas, Skaft och Kapitel. Scheutz Ritk. 80 (1832). En herrlig dorisk kapitäl (kan) tjena till altarbord i ett katolskt kapell. Heidenstam End. 43 (1889). Fatab. 1929, s. 172. — jfr ANT-, BLAD-, BLOMKALK-, KLOCK-, KOLONN-, KORG-, PELAR(E)-, PILASTER-, TJUR-, TÄRNINGS-, VOLUT-KAPITÄL m. fl.
a) vardera av de tygremsor som vid bindning fästas upptill o. nedtill på ryggen av en häftad bok, innan lösryggen ditsättes, kapitälband. Virström Bokb. 69 (1922). 3NF (1929).
b) om lösryggens översta resp. nedersta kant. (Bok-)ryggens översta kapitäl. Dahl BibliotHb. 1: 537 (1925). Key Amatörbokb. 41 (1929).
3) boktr. till antikvastilen hörande bokstav som har samma form som de stora bokstäverna (versalerna), men ungefär samma storlek som de små bokstäverna (gemena); äv. paleogr. om majuskel av enkel, rätlinig typ som användes i antika inskrifter o. i antika o. äldre medeltida manuskript; jfr KAPITAL-BOKSTAV (se under KAPITAL, adj. ssgr). Weste (1807). Täubel Boktr. 2: 23 (1823). Rydberg Dikt. 1: 46 (1876, 1882). Schück MedeltKultH 59 (1907). SvBoktrFMedd. 1933, s. 120.
(3) -SKRIFT. paleogr. (majuskel)skrift med kapitäler. UB 1: 505 (1873). Schück MedeltKultH 59 (1907).
Spalt K 462 band 13, 1935